Aftonbladet – 2 november 1871, sida 2

Hittils har striden gått bra för ose,, sade Axel och aftorkade sin klinga med uppryckt Jjung, men hur det kommer att gå hädanefter, det känner Gud allena. Ja, det känner endast han,, svarade löjtnanten och afterkade den svettiga pannan med rockärmen; men hur det än kommer att gå, så skall ingen kunna säga annat än att vi slagits som finnar. Den trösten ha vi dock...n Och det är ingen liten tröst, skulle jag tro, inföll Axel. Att göra sin pligt äfven om man skall gå under, tillhör hvarje rättsinnig menniska, och fosterlandets försvar är väl en af menniskans heligaste pligter. Se, ryttarne sitta af hästarne,, mumlade löjtnanten och pekade på kosackerna, com: urder höga rop och vilda åtbörder ånyo beredde sig till striden. xGud beskydde oss i denna kamp! Detta Gud beskydde oss kom från hans innersta hjerta, Och under dessa långa minuter, när de omkring sig endast sågo hämndgiriga fienders enstalter att krossa dem, kände de som djupast att det fanns en högre makt, som styrde deras öden. Det är i sådana ögonblick som sjelfva atheisten medgifver att en Gud finnes. xJa, Gud beskydde oss!s mumlade Jussu och knäppte tillsammans händerna öfver det breda bröstet. Många faror har jag varit uti, men denna vsr ändå värst. Se här mina bänder,, sade Axel, i det han räckte den ena åt Micheöl, den andra at Jussu. Här är i och med detsamma min ed, att kämpa så länge jeg kan röra en arm, ett finger. (Forts.) a EN