Aftonbladet – 2 november 1871, sida 2

Hästarno trasslade in sig i buskarne och snåren, snafvade om stenar eller kullfallna stammer, eller också stötte de mot träden och stegrade gig, till stort men för ryttarne, som för det trånga utrymmets skull hade största möda att bibehålla sina led. Nu ha de ju sjelfva lupit i fällan! ropade Jussu och kröp från buske till buske fram till en kosack, som med möda kunde tygla sin vilde springare. Innan kosceeken blef honom varse stod Jussu framför honom, och innan hsn fick tid att yttra ett enda ord hade finnen särkt sin långa bajonett i hästens bringa. Djuret stegrade sig under en smärtsam gnäggning och störtade derefter baklänges! öfver sin ryttare, eom icke fick tid att lörgöra sig från sadeln. Det var den förste korack, sem föll inne i skogedungen, ceackens fall åstadkom icke liten förvirring bland de sammanpackade ryttarne. Hvar och en skrek och utöste förbannelser, och det var med möda som officerarnes röster kunde rekiljas. Framåt! skrek en kosackofficer cch gaf sin häst sporrerne, i akt och mening att spränga igenom det täta snär, der finnarne fattat posto. Väl gjorde hästen språnget, men så snart han föll ned i snåret var han också chjelpligen förlorad, ty de fina grenarpe snodde sig som ormar kring benen och gqvarhöll konom, hur mycket ban än sökte att lösgöra sig. En stöt af löjtnantens bajonett kastade ryttaren ur sadeln och ned i snåret, der han blef liggande utan att gifva ett enda ljud ifrån gig. Slatligen insågo kosackerna att detta stridsätt var högst clämpligt för dem och droga ig tillbaka, men icke längre än att de kunde nafva ett vaksamt öga på fionarne.