Aftonbladet – 2 november 1871, sida 2

Ståtlig -ryttsre den ders, mumlade han för sig sjelf. Tycker allt att det är skada på karl, men han är kosack och det är nog att skrifva hans dödsdom., Låvgsamt, och liktom begrundade han något, förde Jussu fingret till trycket. Den unge kosackofficern srorrade sin häst till ett änpu snabbare lopp; hans ögon brunno af stridsbegär och i snabba kretssr svingade han den krokiga sabeln öfver sitt bufvud. Men på samma gång som en klar blixt lyste fiån skogen, hven cckså en kula derifrån. Målet var den unge officerns bröst. Den böjda sabeln föll ur hans hand, en pururröd blodsträle forsade ur hans mun och an störtade baklänges öfver hästens länd. Den efterföljande skaran kunde icke hejda sina eldiga sprivgare; framåt bar det, och den unge mernen försvann ögonblickligen under sprirgarnes hofvar. Det märktes ingen rörelse i kosackernas mörka enleten vid detta uppträde. I samma ögonblick officeren föll, var ban också glömd, och den gnista lif, som kanske fanns qvar hos honom, släcktes under hästhofvarne. Dessa äro vanliga företeelser i ett krig Mången, hvilkens sår icke äro farliga, förlorr lifvet genom sina kamraters förvålande. Som en fura mellan tallar fallen, Än i stoftet störst och utan like, Låg bland fiender, som stupat, hjelten.s (Runeberg. Molnets Broder.) Tilibaka! skrek Axel, när dånet af sistal. skottet bortdödt, tillbaka in i snåren, attl: följa oss dit skall nog blisvårt för ryttarne! Hen hade knappt hunnit nttala sista ordet, j: 1å kosackerna redan sprängde in i dungen.j: Men här var sjeliva naturen dem till hinder, !!