Aftonbladet – 1 november 1871, sida 2

Jag ser inte Kulneff, murmlade han, mera för sig sjelf. Skulle han kanske vara särad? Åh nej, inföll Jussu, som hört löjtnantens halfhögt uttalade ord, jag sköt endast af honom mössan och det är väl den han söker efter nu, Nästa.gång jag får se honom, är det pelsens tur. Löjtnanten kunde icke, oaktadt deras nödställda belägenhet, återhålla ett svagt leende vid Jossus ord. Ett skämtsamt ord stärker ofta den bedröfvade, zå äfven nu. Den unge officeren upplyfte stolt sitt hufvud och utropade, i det han betraktade Axel och Jussu med glänsande blickar: Hvad tjenar det till att hänga hufvudet! Kosackerna skola döda oss antingen vi skratta eller gråta. Låt oss då visa de huudarne att vi äro finnar och veta att se döden i ansigtet utan att rädas. Om de ej känna medlidande med oss, ty det är oförenligt med deras natur, så måste de högakta oss när vi gå döden till möte med upprätt panna. Det finnes ingenting så förnedrande för en krigare, som att tveka att möta sin fiende Det är ej savolaksarnes sed och jag går aldrig från den ed jag svurit mitt land och min fana. Der ha vi dem på nytt. Minsann tror jag inte att de ordnat sig som till parad. Äfven de vilja således dö liksom vix Kosackerna npärmade sig långsamt; de voro säkra om sitt byte och gjorde sig derför icke så brådtom. Den kulan tog på rätta stället,, utropade Iöjtnanten, då Jussu sköt och den träffade kosacken slungades som en pil ned från hästryggen. Hade vi:ett par sådana skyttar till, 4 skulle utgången bli annorlunda. Se der, löjtnant, svarade Jussu och framräckte Mattes gevär. Man skjuter bra med Se a jag tror till och med att det är ladOJ