Aftonbladet – 31 oktober 1871, sida 2

Neue freie Presso af den 26 dennes besräftar fullkomligt innehållet af de föratinsångna underrättelserna från Wien om det nträffade omslaget i den österrikiska regeingens politik, eller rättare i kejsarens beslut. Tidningen yttrar i en ledande artikel: Lösningen af den stora österrikiska krisen bar börjat. Det svar, som de czechiska jandtdagsmedlem marne i Praz hafva begärt såsom vilkor för att de skulle välja deputerade till riksrådet, kommer dem icke till del, Kejsaren fordrar såsom nödvändigt vilkor för hvarje ytterligare underhandling med czecherna erkännandet af. den bestående författningen. Ministören Hohenwart har sålunda kommit till korta med sitt olyckliga försök och har begärt sitt afsked, som utan tvifvel kommer att beviljas af kejsaren. Så oklar framtiden ännu ligger för oss, så andas vi dock ino lättare, i det Vi endast fasthålla dervid, att den största. faran blifvit afvärjd just i det ögonblick, då. allt syntes förloradt. Samma tidning bekräftar ryktet om att f. d. tysk-centralistiske statsministern Schmerling skulle vara utsedd att bilda det nya kabinettet, samt att de czechiske medlemmarne af landtdagen i Prag, efter att ha hört kejsarens svar på deras adress, in corpore skola nedlägga sina mandater. Ännu är icke slöjan dragen undan från de underbandlingar, som ledt till detta för många säkerligen öfverraskande fall. De österrikiska tidningarne äro dock eniga i att tillskrifva rikskansleren Beust hufvudandelen i det inträdda omslaget i kejsar Frans Josephs åsigter och beslut. Tidningen Tagespresse yttrar sig på följande sätt om händelserna mellan den 17 och 25 dennes: Då de cz8chiska fundamentalartiklarne blefvo bekanta i Wien, ansåg grefve Beust för sin pligt att för kojsaren framlägga konseqvenserna af dessa förslag såväl med afseende på förbundsregeringens som på Ungerns ställning. Han skref det bästa, som han hittills har skrifvit: sitt memorandum angående de czechiska fordringarne. I denna skrift begärdes, avt kejsaren skulle höra såväl sina riksministrar som den ungerska ministörans betänkligheter. Bousts skrift meddelades först åt grefve Lonyay och frih. von Kuhn (de båda andra riksministrarne); sedan dessa icka endast hade follkomligt gillat hans steg, utan äfven kompletterat skriften med anmärkningar om finansoch krigsväsendet, afsändes den till kejsaren i Isechl; Kejsaren gick in på förslaget, och grefve Audrassy kallades till Wien. Då monarken hade återvändt till Wien, mottog han grefve Beust i en audiens, som varade två timmar. H. M:t beslöt; att riksministrarna och grefve Andrassy å ena sidan samt?den cisleithanska ministören å den andra skulle hvar för sig ofördröjligen rådpläga och såvidt möjligt komma öfverens om förslag, hvilka derpå i ett gemensamt möte under monarkens presidiom skulle framläggas till slntligt afgörande. Efter grefve Beusts andiens kallades -grefve Hohenwart till kejsaren, Äfven denna audiens räckte inemot ivå timmar, Kejsaren gjorde sig underrätfad om det, som försiggått på böhmiska landtdagen, och befalide till slut grefve Hohenwart att sätta sig i förbindelse med riksmi nistrarne och uögerske ministerpresidenten Detta skedde. Tre dagar pågingo underhandlingarne mellan de särskilda ministererna, men utan något resultat. I det s. k stora kronrädet infanno sig båda gruperna; riksministrårne på ena och mivistörer ohenwart på andra sidan, principiolt strängt skilda från hvarandra. Den 20 och 21 dennes arbetade kejsarens tillsammans med de särekilda rministrarne; den 22 dennes fram. lade han för grefve Hohenwart ett nytt för. slag. till. ett kejserligt reskript med befallning att på dennas grundval utarbeta svaret Härmed var konflikten afgjord till förmår för författningen, Grefve Hohenwart lär enligt uppgifter i ungerska tidningar, hafv varit benägen att antaga det kejserliga ut kastet, men Rieger och Clam-Martiniz ne kade bestämdt, att erkänna författningen a år 1867. Då blef Hohenwarts ställning ohåll TRE TT AE TRE TAR ARE SYRRA EAT, rr