Aftonbladet – 30 oktober 1871, sida 3

RIESDAGEN. Andra kammaren. Sammanträdet den 2 Oktober f. m. (Slut från fredagsbl.) He J. Pehrson, Det förefölle tal. högst besynnerligt att, då så stora summor under de senare åren anslagits till landtförsvarets förstärkande, krigsministern ändock kunnat säga, att vi för närvarande gkulie vara nära nog försvarslösa. Sådant vore dock enligt tal:s förmenande endast skrämskott och det vore derför icke så farligt om frågan undanskötes till en kommande riksdag och det skulle vara den största olycka för landet orm nationen påtrugades en försvargorganisation, för hvilken den på grundade skäl icke kunde hysa något förtroende. Tal, ville begagna tillfället att åter frambålla sin redan en gång tillförene uttalade åsigt om nödvändigheten af att bevilja aflöning åt beväringen äfven om exercisen icke utsträckes utöfver hvad den nu är. Först härigenom skulle det blifva en möjlighet att göra bovkringtng titutionen mindre hatad, än hvad den nu beklagligen är, och man visade då att man ville tillgodose äfven deras bästa, hvilka inom representationen icke hafva någon talan, men eom i förhållande till sin förmåga bära den ojemförligast drygaste delen af skattebördorna och derföre allt mer och mer måste söka sitt ovissa bröd i främmande land. Talaren yrkade afslag å Kongl. Maj:ts förslag i den föredragna punkten, Hr Astrand sade sig icke hafva kunnat af be tänkandet utleta hvarthän utskottet egentligen vill komma. I motiveringen funnes möjligen någon reson, men det vore svårt att blifva än äfven på den och det såge ut som om en enda huf tanke vore gemensam för utskottets samtliga ledamöter, nemligen att stammen, sådan den nu befinnes, icke är ge för den organisation man vill gifva åt armån. Som skäl härför har anförts, att i stammen iogå personer, hemtade ur samhällets lägsta klasser och derför saknande den bildning, som man förutsätter aåsom nödvändig för den, som skall bildas till ett dugligt befäl. Huruvida detta skäl vore hållbart, torde hvar och en lätt inse och det vore säkerligen för alla bekant, att vi för ej längesedan bär i landet egde en högt aktad och mycket ansedd regementschef, hvilken avancerat till denna plats från simpel soldat. I ettland, der armen såsom hos oss utgöres af landets egna göner, är det naturligt, att folket i sig upptager arm6n och tvärtom, och den kommer alltid att utgöra en del af folket antingen den stöder sig på indelningsverket eller på allmän folkbeväpning. Det tyckes som om utskottet skulle hafva tänkt sig att en dylik folkbeväpning här. skulle kunna genomföras, Tro då de herrar, som sitta i detta utskott, att sven ska nationen skuile vara villig att uppoffra tid och penningar till ett sådant omfång, som en dylik institution kräfver, så framt den skall blifva till verkligt gagn? Fömodligen skulle de, som nu utgöra majoriteten, komma att stå temligen ensamma, då det kommer till gemensamma voteringar om de dryga anslagen. Då denna fråga förevar vid senaste riksdag, yttrade en aktad ledamot af det nu existerande särskilda utskottet, att man borde söka åstadkomma jemnkningar i rustningsoch roteringsbördan, och i dag har jag hört samma man påstå, att alla jemkningar äro endast palliativer och att man måste helt och hållet rifva upp den gamla institutionen. Erkänna vi nu, att vi i denna stund äro oberedda att möta ett fiendtligt anfall och äro de hinder, som möta för frågans lösning oöfvervinnerliga på annan väg än tillmötesgåendets, då instämmer jag i lir Carl Ifvarsons trande vid förra riksdagen; i annat fall icke. uru man kan såsom hr Keij gjort påstå, stt majoritetens motstånd är ett bevis på det största intresse för saken kan jag icke förstå. Det är emellertid ett påstående, som är denne talare likt; han säger ofta hvad hvarken han sjelf eller någon annan kan begripa. Hvad beträffar hr Mankells retereringsförslag tror jag icke att vi acceptera det, ehuru jag väl vet hvilket afbrott Ryssarne 1812 gjorda den franska armen genom att härja och bränna vidt och-bredt omkring. Samma talare har äfveu sagt, att så länge Norrmännen icke bestämma hvilken hjelp, de äro hugade lemna i händelse af behof, det icke är någon brådska för oss med ordnandet af vårt försvar, emedan, om Norge deltager i samma proportion som vi, den för armåns storlek föreslagna Biffran skulle kunna minskas. Nu veta vi dock icke på siffran huru stor bjelp vi behöfva och icke heller lära vi kunna tvinga norska Storthinget att fatta beslut i någon viss fråga, hvadan etta väl icke kan vara något skäl för oss att uppskjuta den angelägna frågans afgörande, synnerligast som vi alla veta, att norrmännen uttalat den åsigten, att det skulle vara bättre för oss, om den hjelp, som skall utgå från Norge, icke på I förhand bestämdes. ad : ! Det kongl. förslaget har, jag medger det, icke I tillfredsatällt min önskan, lika litet som det till fredsställt någon af utskottsledamöterna, men jag anser, att man bör ställa sig sjelf i andra rammet och det stora hela i första. Den det ej gör,