inverkade på vandrarnes känslor än åsynen af dessa boningar: vid horisonten samm ett gråsktigt, genomskinligt moln, och i detta moln syntes täta blixtar, ätföljda af kanonernas dunder och muskötternas smattrande ljud. Det var der som striden utkämpades. Se, sel ropade Henrik i det hans mörka ögon blixtrade af mod och stridslust, vi äro snart framme, Våra mödor i skogarne äro slut och vi få nu deltaga i våra kamraters seger. Skynda på, vänner, snart äro vi vid målet, det mål, som vi så länge sökt efter.n Sakta, sakta, broder, varnade Axel och lade sin hand på Henriks arm, du glömmer att vägen dit kanske är spärrad af fiender, Vi måste vara lika försigtiga nu som förut, ja till och med föreigtigare, ty nu om aldrig kunna vi vara öfrertygade om att kosackerna fianss i närheten. Alltid detta afskyvärda lugn,, mumlade Henrik för sig sjelf och kastade en vresig blick på vännen, det är outhärdeligt. Hollab, kosack!s skrek Matte och grep fången i kragen, hvarför är du så orolig, vädrar du dina landswän!l, Kosacken spratt till och sänkte kufvudet såsom hans sed var då han blef gripen på bar gerning. fvad står på, frågade löjtnanten och närmade sig med stora steg. Jag hör att Matte kommit i delo med kosacken.o Åh, den karvaljen ville helt enkelt springa från oss, svarade Jassu med en barsk blick vå fången... Jag ger mig hin på att han ett nånting märkvärdigt, ty bäst söm vi ädde ut i skogsbrynet gaf han till ett svagt lädjerop och tog ett språng iramåt, naturigtvis i afsigt att fly undan. Men Mattes jajonett kitlade honom i ryggen och då föll nodet betydligt. ( Forts.)