Aftonbladet – 28 oktober 1871, sida 2

med ormeas smidighet kröp bakem bonom ut ur snåret, men väcktes genast till besinning, då han hörde en röst som från sidan skrek: Den satans kosacken slingrar sig undan; se opp, Juzsu! I detsamma syrtes också Matte med väldiga språng ila genom buskarne och styra kosan mot Josiu. Denne vände sig blixtsnabbt om, när han hörde ropet och blef äsyna vitue till när fången reste sig upp och tog första språnget till flykt. Men innan Jassu hann sansa sig, stod redan Matte framför den bestörte kosacken och grep honom utan krus i kragen. Fången såg genast att allt motstånd skulle vara fåfängt, ty fändrikarne oeh löjtnanten närmade sig nu från skilda håll; han sänkte derföre hufvadet och lät Matte utan motstånd föra sig fram till löjtnanten, som tillika med de båda fändrikarne, tagit plats på en mellan tvenne snår liggande trädstam. IV. Jaså, det är fången, som Jussu vädrat upp, utbrast Axel Ståhlkrona, när Matte förde fram kosacken, Vi skola väl höra hvad han har att säga. Ja, det blir nog inte mycket,, inföll Jussu. Dea karnaljen har endast bekänt för mig att Kulneff med hundra man ströfvar omkring i skogarne. Hundra man, utropade Matte och fixerade honom skarpt, hvad var då hans mening, med de fem fingrarne, som han sträckte! uppia Kosacken sänkte hufvudet mot bröstet och : en mörk rodnad färgade för ett ögonblick hans grofva kinder. ( Ha, det? glömde jag, utropade Jussu och :