Eg KA Ro ed mr IE balle. tt man måste såvidt det är möjligt söka göra den lar. Äfven jag hade tänkt framhålla landtmannavartiets MR Mg men en min medbroder på lenna bänk bar tagit ordet från mig, och jag är ;å mycket mera öfvertygad om att ett återuppsepande af dessa förtjenster är öfverflödigt, som 0g landtmannapartiet sjelf bäst känner dem. Utskoteta utlåtande innebåller, förutom åtskilligt ganska värderikt, äfven vissa poetiska utgjutelser, som icke taga sig illa ut, men gom, ifall de grankas och ställas i sammanhang med hvarandra, i sjelfva verket icke utvisa så synnerligen mycket och derför lemna ganska ojemna produkter. Vice srdföranden i utekottet har i dag här förklarat tt frågan af utskottet blifvit behandlad sågom en stor fråga och att regeringen borde vara dermed belåten. Att finna grunden, hvarpå ett sådant påstående hvilar, är icke lätt; tvärtom tyckes det mig, ast betänkendet både i qvantitativt och qvaitativt hänseende är gärdeles otillfredsstöllande. Min första tanke, då jag genomläste det, var att utskottet såsom det enda och rätta systemet för vårt nationella försvar ville framhålla den gå kalade allmänna värnepligten, hvilken det benämner sen bred bas för försvaret, men längre fram i betänkandet äro uttrycken så sväfvande, att man icke kan med säkerhet påstå, att utskottet gjort sig reda för alla konseqvenserna af ett sådant system. År det utskottets verkliga mening att ka;ta bort stammen, hvilket dock frih. Ericson på förmiddagen bestred, så hade en skyldig grannlagenhet mot riksdagen varit att mera än blott antyda den nya grundval, man tävkt sig. Hela utlåtandet andas förakt för den så kallade daglönaren. Ett yttrande, som förekommer på sid. 3 har synnerligen stött mig, och jag måste i egenskap af representant protestera mot det, ehuru jag är öfvertygad, att utskottet icke rätt betänkt sig, då det nedskref sådana ord. Der säges: då hela landets ungdom, så hög som låg, så fattig gom rik, utan undantag tillbör armån, så håller äfven hela landet en vida strängare kontroll öfver, huru desse landets söner uti ermön användas, än om de, som inträda i armön, endast bestå af obemedlade, som ej kunnat lega för tig eller som låtit lega sig för andra.. Skulle då svenska regeringen och representationen hafva så ringa ömhet för de obemedlade, att det skulle fordras, att de så kallade bättre elementena i samhället stå i ledet för att armön skall erhålla den betydelse, att statemakterna icke skola vara likgiltiga för buru soldaten kropptligen och andligen befinner sig? Detta är dock icke det enda-stället i betänksndet, der föraktet för de obemedlade klasserna framlyser. Det framsticker ändå bjertare, då det är fråga om huruvida den indelta armöns manskap kan vara lämpligt att bildas till befäl. Hela utiåtandet är inskränkt till endast allmänna fraser. Detaljanmärkningar hafva vi här i dag hört framställas i mängd, och det förvånar mig derför, att de icke influtit i betävkandet, hvarigenom de nu gå helt och hållet förlorade för åtminstone Första kammarens ledamöter. Grefve Posse yttrade bland annat, att stora behof måste fyllas innan en armborganisation, bygd på det kongl. förslaget, skulle kunna tillämpas. Jag vet icke om meningen härmed var endast den, att stärka motståndet mot detta förslag eller om det tillika skulle vara en förklaring, att det icke kan komma i fråga att fylla de stora behofven, så framt icke den allmänna värnepligten lägges till grund för försvaret. Emellertid ansåg den ädle grefven, att regeringen bör uppgöra ett nytt eng men han angaf ej huru detta förslag skulle vara beskaffadt. Han yttrade äfven; att armöorganisationen måste vara väsentligen beroende af och ställas i sammanbang med sjöförsvarets organisation, och att en eller två millioners tillökning i anslaget för flottan skulle vara tillräckligt för att sätta detta vapen i nödigt skick. Jag frågar om det är. praktiskt att vidhålla sådana tankar som att landtförsvarets ordnande bör ställas i omedelbart beroende af sjöförsvaret? Det har vid flera rikadagar blifvit frambållet, huru dessa båda frågor hvar för sig äro tillräckligt stora för att fordra särskild behandling. Den ärade talare, som näst före mig hade ordet, lade ytterligare vigt vid denna sak och talade på sitt poetiska språk om Östersjöns blåa bälte, som skulle utgöra vårt skydd mot de befarade fienderna. Jag vill erinra om att bältet icke alltid har denna förmåga; det sågo vi bäst 1809, och det kan hända, att fienden ännu en gång väljer tiden så att bältet är fast. En talare yttrade på förmiddagen åtskilligt, som kanske icke hörde så särdeles mycket till saken, och talade bland annat om den officiella ofelbarheten. Sådana beskyll-) ningar böra, då de framkastas, närmare bevisas, ) och var det hans mening säga att frågan från regeringens sida icke erhållit nödig utredning, så måste jag såga, att beskyllningen var opassande. Att roteringsoch rustningstungan ökas genom allmänna värnepligtens åtagande och de stora an. slag, som erfordras för försvarets förstärkande, vill jag icke. neka. Lika varmt som han eller hvem elst annan önskar jag, att äfven denna börda må aflyftas från eden men då man framhåller sågom en oeftergiflig sats, att endast en klass taedborgare skulle drabbag-af den ökade värnepligten, cå ser man icke frågan från dess rätta sida, ty det finnes ingen samhällsklass, gom ej kommer att lida deraf. Eller skulle kanske icke städernas befolkning, icke industriidkaren och handtverkaren hafva något att förlora på värnepligtens utsträckning. -Bland sådant, som väl icke kan sägas höra till sjelfva frågan, men som här fråmställte, var äfven det påståendet, att norrmännen skulle vara pligtige öka sin armå i samma proportion som det kongl. förslaget afser. Hvad hör det bit? a fråga kan endast af norrmännen kjelfva lösas. Ehuru tiden är långt framskriden, vill jag icke förbigå ett här földt yttrande; hvarvid man tyckes fästa en särdeles vigt, nemligen att minoriteten bör akta sig för att förkasta majoritetens erbjudande. Menas dermed det särskilda utskottets vid förra riksdagen utlåtande, så medgifver jag, att det kan vara något att tänka på, men jag har icke i det nu föreliggande utlåtandet funnit något, som antyder, att måjoriteten fortfarande står fast vid samma Åsigter. Då slutorden i betänkandet redan blifvit af en föregående talare påpekade såI som ganska ka vbn ov för att icke säga oberätÅtigade, borde jag kanske icke ännu en gång vidröra dem, men då frasen är ganska betecknande; vill jag nu och för all framtid nedlägga min protest mot dylika yttranden. Hvad utskottets meI niog dermed varit, kan vara tu tal om. Man säger MH sig icke kunna bysa förtroende till K: M:ts förslag, i I derföre att br krigsministern ändrat åsigter, men I det är ju fråge om K. M:ts förslag och då skulle II det väl vara a i sin helbet, som ändrat åsigter, Det tillkommer icke ett särskildt utskott att afgifva dylika orlofsredlar, ty sådant kan en1 I dast komma i fråga från ett konstitutionsutskott och det torde vara skäl att dessa försök såvidt möjligt är för främtiden stäfjas. Frib. Ericson förklarade mera ridderligt än betänksamt, att han i första rummet ville ansvara för utskottets utfall mot regeringen och sade, att det nedskrifvits först efter lång öfverläggning. Jag beklagar, att det skedde efter lång öfverläggning. Det hade varit bättre, att belt enkelt begära ursäkt för strofen och säga, att den tillkommit i hastigt mod. Vore jag i hr krigsministerns ställe, det jag Gudi lof icke är, så skulle jag känna mig glad öfver slutorden i utlåtandet, ty om det är en ganning, att slutet kröner verket, så äro de i sanning ett värdigt slut på detta märkvärdiga betänkande. Vi skola komma väl ihåg att majoriteten inom denna kammare, huru mycket den än betyder eller i egna ögon tror sig betyda, endast är en fraktion af riksdagen, ty här finnes ännu en annan kammare och rikedagsordningen stadgar uttryckligen, att landet styres af tvenne kamrar i förening med regerinen och det skulle förvåna mig, om regeringens edatnöter ändrade åsigter eller förflyttade sig en dast att gifva vika för den ena kammarens mar joritet. å Frågan är nu: hvad vilja de, som tillhöra majoriteten? Det är denna fråga, som jag anhåller måtte besvaras, icke medelst allmänna fraser, utan så, att man förklarar sig villig, då man icke vill godkänna det kongl. förslaget, att i stället underkasta sig hvilka som helst uppoffringar, hvilka kunna blifva an fälid af det avatem. hvarför man besluter gig. -—00 .LBD dt BA Jong SD KR JK LT ft CR KD nn ST mettre I UD Ce gg t