Aftonbladet – 27 oktober 1871, sida 2

jsig, eller fastnaglas med bajonetten vid mar ken. Jussus stridslust och på samma gån; hans hat mot de grymma fienderna hade vak. pat till sin fulla styrka och han svorvid all hvad beligt fanns både i himmelen och på jorden att han skulle sätta sina Kotelser verkställighet såvida icke hans befallninga åtlyddes. Antingen skall du dö ensam eller vi båds på en gång., mumlade han och betraktade kosacken med glödande blickar. Jag skull kunna döda dig nu om jag ville, ty jag ha Hog orsak att hämnas alla de ohyggligheter. både du och dina smutsiga ksrirater föröfva, hvarhelst er väg går fram, men jag skall skona dig tills lägligare tillfälle, bara du håller dig i skinnet och inte gör något buller. Kosacken gnisslade med tänderna; det var enda sättet, på hvilket han kunde gifva sitt raseri tillkänna. Minut efter mivut gick till ända och ännn syntes ingen Matte. Jussu blef allt ängsligare och otåligheten började martera honom. Huru länge skulle han få ligga här ensam med en fiende, som endast väntade på ett lägligt tillfälle att stöta vapnet ihans futar Han kunde icke bervara den frågan, hur mycket han än grabblade deröfver. Han såg hur solen i all sin glans tågade längre upp på fästet; fåglarne hoppade förnöjdt omkring honom och i samma snår, der han läg, klingade en hel kör af luftens täcka sångare. I hvilken annan belägenhet som helst skulle han varit förtjust, men nu deremot blef han vresig och missmodig. Gång efter annan räckte han ut hufvudet genom den smala öppningen och sågesig spejande omkring åt la sidor, men ötverallt möttes hans blickar ;ndast at nickande grenar och småfåglar, som ned vindens hastighet flögo från det ena trälet till det andra. (Förts.)