Aftonbladet – 26 oktober 1871, sida 2

vm — MMM r—— — — — —AAO—A—— lansen och sabeln och slungade dem ifrån sig djupt in i ett ogenomträngligt snär, som låg icke långt ifrån honom. Ett doft, stönande läte hördes från kosackens läppar, när han märkte det öde, söm öfvergick hans vapen, och i samma ögonblick stod han också på benen. Oförmärkt af Jussu hade han glidit ut i kanten af gnåret, och denna rörelse hade utförts med ormens smidighet. Kosackens ögon glödde af en hemsk eld och hans svartmuskiga anlete syntes dubbelt hotande. Blixtsnabbt förde han ena handen inom tröjan och utdrog en lång, bredbladig knif, hvilken han svängde öfver hufvudet. —I första ögonblicket blef Jussu bestört, men snart återfick han sitt förra lugn. Medjemna steg gick han sin fånge på lifvet och såg honom stadigt i ögonen. Kosacken mötte hans blickar med trots och hån, men Jussu var lika trygg. Han visste att hans fiende icke hade skjutgevär, och för knifven var ban icke rädd när han egde sin goda bajonett. S ; Ha, ha, bas skrattade kosacken och sprang vigt åt sidan, när Jussu kom emot sonom, en kosack är listigare än en savoaksare; ha, ha, halo Jnssu studsade och betraktade förvånad in fiende, som visserligen bröt temligen starkt, nen ändå talade ledigt. Han såg tydligt att van var öfverlistad, och det berodde nu på m han å sin sida kunde lura fången. Jaså, du har ändå mål i munnen, din arnalje, skrek Jussu förgrymmad: Då kall jag väl lära dig att tala, och det med lenna, skall du få sel (Forts.)