Aftonbladet – 26 oktober 1871, sida 2

dera som var fallet, kosacken visste det kanske icke sjelf; han retades måhända af gammal vana. Det ryckte till i Jussus mungipor hvarje gång han såg fångens afskyvärda grin, och många gånger var han färdig att handgripligen gifva uttryck åt sitt missnöje. Din inpiskade karnalje,, mumlade ban och knöt händerna mot fången, snart skall jag väl kunna förmå dig att tals. Jag känner mycket väl till dina sakramenskade knep, men det gagnar dig till rakt iögenting. Vid dessa ord reste sig Jussu och närmade sig kosacken, som knappt tycktes märka honom. Nej, gamle tvärvigg! ropade finnen och vidrörde fången lätt med ena foten, har du ått mål i munnen ännu? Kosacken vände sig icke ens om vid detta ful; han låg orörlig med ansigtet mot joren. Jussu betraktade honom några ögonblick undersamt. orde göra. Det hade under tiden blifvit full lager och det var just detta som oroade hoiom. Han längtade på det ifrigaste att Matte nart skulle återkomma med förstärkning. Just zom den gamle savolaksaren stod som Jjupast försänkt i de mest allvarsamma grublerier, spratt han plötsligt till vid detatt ängen gjorde en häftig rörelse liksom för att tiga upp. Han (kosacken) såg sig omkring sed forskande blickar och när han fick syn å sina vapen, som helt fredligt lågo bredvid tenen ett godt stycke ifrån honom, fästades ans ögon på Jussu med ett lurande illistigt ttryck. Det såg ut som om han blott vänat på ett gynnande tillfälle för att blifva fri. Jen blicken förstod Jussu, och han skyndade ig också att taga sina försigtighetsmått. Med tt enda språng stod han vid stenen, grep Han var villrådig hvad. han