Aftonbladet – 26 oktober 1871, sida 2

hans kamrater, Och till på köpet var haj (Jussu) ensam med sin a Tänk om nu Matte inte hittar vägen, elle; blir tagen, då står jag här vacker, mumladt han för sig sjelf, under det han, utan at likväl en enda minut taga sina blickar frål kosacken, bemäktigade sig dennes vapen och lade dem bredvid sig. Det är allt en fögs afundsvärd RK den här, det måste sjelfvaste fändrik Ståhlkrona medgifva. Förbannade kosack, mumlade han och valkade bus: sen ifrigt, såsom alltid var hans vana pnäl ban på något sätt blef upprörd, vore jag int savolaksare, så skulle du inte sett dagens so å upp. Ja, grina du, skrek han och hötte At fången, som oaktadt sin belägenhet icke kunde Jäta bli att dra på munnen åt sin väktare, grina du men du får, det blir lagom srin af sedan! Jussug blod hade räkat i svallning och det oehöfdes icke mycket för att göra honom ursinnig. Kosacken tycktes vilja låta det: gå lerhän, ty på alla upptänkliga sätt förvred ran sitt af naturen fula ansigte, så att det verkligen såg afskräckande ut:. Det der tyckte cke Jussuom. Han hade tagit plats på n qvadratformig sten, som låg tätt invid ängen, och satt nedhukad med armbägarne tödda mot knäna. Fångens vapen lågo vid ans ena sida, och på den andra befonno sig ans egna. Jussu satte stort förtroende till in muskött, och han lemnade den icke ar igte så lång tid som behöfdes för en fiende utt bemäktiga sig den ifall han fått lust derMen hvad var ändamålet med kosackens ippstudsighet? Förlitade han sig kanske på in herkuliske och bredaxlade vaktares stoika Ingn, eller ville han kanske reta honom ill det yttersta för att få tillfälle att undkomma? Det är svårt att afgöra hvilket