Aftonbladet – 25 oktober 1871, sida 3

BLANDAOP ÄMNEN. Under militärmanövrerna förn ågon tid sedan vid Aldershott i England föreföll en ganska lustig episod, i hvilken prinsen af Wales spelade en mindre lycklig roll. Några kanoner hade intagit position och började att skjuta i riktning mot Aldershott. Från en hålväg bakom dessa kanoner störtede plötsligt, ingen visste hvarifrån, en sqvadron husarer i vildt galopp fram till angrepp, med en liten tjock officer i generalsuniform i spetsen. Anfallet var riktadt mot kanonerna och husarerna hörde till Careys kår. Artilleriet märkte faran i tid, i ett nu riktades alla kanonerna och de framstormande ryttarne blefvo, innan de nådde fram till kanonerna, helsade med tre väl riktade kartesch-salvor. Då krutröken pkingrat sig erbjöd sig för åskådarne en öfverraskande syn: prinsen af Wales stod med husarerna vid kanonerna och begge partierna förklarade sig vara segerherrar. Emellertid kom såväl general Charles Staveley, till hvars kår artilleriet hörde, med sin stab och sir Hope Grant, som fungerade som stridsdomäre, fram till platsen der det nu först och främst blef visadt, att rqvadronen icke hade stöd af någon anvan styrka alls. Begge cheferna vände sig au till Hope Grant, hvilken förklarade prinsen af Wales vara besegrad, i det han utvecklade för honom, att sqvadronen skulle i ett verkligt krig ovilkorligen blifvit tillintetgjord af:de tre karteschsalvorna, och att således prinsen och hans ryttare nu-:vore att betrakta som fångar. Knappt hade geseralen afkunnst denna dom förrän prinsen vände om sin häst, satte sporrarne i sidorna på den och for af som en stormvind med aina husarer efter sig. Men så lätt tyckte general Staveley icke att han borde låta sitt byte undkomma. Med hela sin stab, beridna artillerister och något kavalleri skyndade han åstad för att förfölja prinsen och uppgaf kapplöpningen först då prinsen och hans husarer, när de veko om utkanten af en skogsdunge, kommo att passera ett helt regementes skotilinie från ena ändan till den andra, men i trots af den gevärseld; som här mottog honom, fortsatte prinsen sin flykt, tills han slutligen uppnådde säker hamn. Såsom det sedan visade sig hade prinsen företagit en rekognosceringsridt, eom med eller utan afaigt förde bonom in i de fiendtliga linierna och till en savadron af bans regemente, hvilken kort förut blitvit afskuren och Fagen till fånga. I den djerfva förutsättningen att han hade befriat fångarne satte han sig i spetsen för dem och företokz det omtalade anfallet, som framkallade icke ringa munterhet. — En luftseglares bedröfliga slut. En kor dndent i Filadelfia berättar den 4 denaes följande: En ryslig olycka tilldrog sig vid en ballonguppstigniog den 30 September i Indiana. I Paol, hvarest för tillfället var landtbruksmöte, vidtog luftseglaren, prof. Wilbur, förberedelser till en ascension nämnde dag, och han skulle åtföljas af mr Knapp, utgifvaren af stadens tidning. Just som de stodo i begrepp att uppstiga i gondolen, ösgjordes tågen, och de hunno endast att gripa ast i linorna just som Od steg i höjden. Knapp släppte nästan ögonblickligen och föll ned ill marken utan allvarsammare skada från en höjd M nära 30 fot. Wilbur deremot höll fast och försökte klättra upp i-gondolen. Detta lyckades han emellertid icke, och baliongen förde honom med en svindiande hastighet uppåt, medan han endast höll sig med händerna i linan. Hunåratals åskålare bevitnade med rysning detta skådespel, och lä ballongen kommit omkring en fjerdingsväg i öjden, kunde Wilbur förmodligen icke längre hålla sig fast — han föll från denna förfärliga höjd ned till jorden, I början af fallet hade kropen sin naturliga ställning med hufvudet uppät, nen efter en mängd svängningar och vändningar laftes slutade det med, att Wilburs hufvud först Adde jorden och krossades tillen oformlig massa. Der fallet skedde, blef on fördjupning i jorden på ; tum, och kroppen erhöll en så våldsam stöt i allet, att den kastades 4 fot tillbaka, Den olyckige mannens hustru och barn voro Ögonvitnen till ans förskräckliga död.