Aftonbladet – 25 oktober 1871, sida 2

väret, skrufvade loss bajonetten och räckte den åt Jussu med en betydelsefull nick. Var logo, var logo., mumlade han till svar på Mattestysta fråga, jag skall nog sköta honom ensam i Jussu satte bajonettspetsen på kosackens strupe, men utan verkan, Fången ändrade icke en min, Finnen tryckte till hårdare. Samma resultat, men han tyckte sig likväl förmärke ett sakta gnisslande med tänderna. Förtviflan och raseriet skänker daobbelt mod och gör mången gång kroppen mer ellei mindre oemottaglig för de smärtor, som annars skulle framtvingat höga jämmerrop. Så med den fåvgne kosacken. a I första ögonblicket ville han knappt tre sina egna ögon, men när han, sedan han fått tid att något sansa sig, kände ingen savolaksuniformen, och således insåg ait har var öfverrumplad, tog hansnatur nt sin rätt. Han vred sig icke under sin besegrares våldsamma tag. men för sig sjo svor han att vara tyst som muren. Hur han höll sin od få vi se af det följande. Svara, kosack, uppmanade Jussi, utar att borttsga bajonetten från strupen. Intet ljud hördes från fångens läppar. Svara, upprepade finnen med en så hotande stämma, att en mindre modig kosack skalle lydt befallningen. Men äfven nu fick Jussu till svar på sin fråga samma envisa tystnad. Det var mig en satans envis karnalje, skrek Jusso, som vid åsynen af så mycken hårdnackenhet, började förlora tälamodet. skall jag inte kunna förmå dig att tala, så var det väl besynverligt! Vid dessa ord tryckte han in den skarpa spetsen så långt, som han ansåg rådligast, utan att hkväl skada för mycket. Ett svagt