Aftonbladet – 24 oktober 1871, sida 2

jag har rätt, så tar jag befälet i natt. Går du in derpå?, Jan, svarade Matte utan ett ögonblicks besinning, ty han insåg genast, att om han (Matte) än egde större fysisk styrka än Jussu, sä hade denne likväl större fintlighet, hvilken, det erkände han också, men endast; i tysthet för sig sjelf, i närvarande ögonblick var af största nytta. Jag vill lyda dig för denna gången, men., och detta sista mumlade hon tyst för sig sjelf, jag vill bli förgjord om jag en annan gång låter narra mig ut på dylika jagter. Håll dig då tätt efter mig, och gör precist som du ser mig görav, svarade Jussu, som icke hört Mattes sixta ord. Du får inte tala förrän jag ger dig tillåtelse dertill, och tillse noga så att inte bajonetten skramlar alltför mycket, ty det minsta buller kan lätt bringa oss i obghagligheter. Med dessa ord lade sig Jussu rak lång på marken och började att i denna ställniog krypa åt det håll, hvarifrån enstaka kanonskott ännu hördes, Matte följde honom stillatigande och emedan de båda finnarne ännu icke med säkerhet kunde urskilja hvarandra, underhöllo de sinsemellan ett hviskande sam-tal, än om ett än om ett annat, Öfver Jussus. läppar kom icke en enda klagan, huru mycket än grenar och törnen örorsakade honom ganska smärtsamma skrånor. Matte deremot blef otåligare med hvarje ninut och kunde med möda styra sin harm. Ett sådant fanstygn, grölade han helt; örbittrad och släpade sin väldiga kropp öfver stenar och kullfalloa trädstammar. Är let för tappra män att liksom råttor krypa ;enom skogar, som aldrig ta slut! Hellre ill jag slåss mot tio kosacker bara jag har lagen för Mig. Usch, denna fördömds ruaxsch, LJ inar ut mig (Pots)