Aftonbladet – 24 oktober 1871, sida 2

jag upprepar ännu en gång, att jag sätte nycken lit till mina aningar.. Det är allt bra att ha rådana förebuc litet emellanåt, intöll Matte utan att direk besvara kamratenå ord, man är alltid er smula försigtigare vid sådana tillfällen, Så är det, vän Mattes, svarsda Jussu en mera skämtsam to5. Låt se att du ä örsigtigare hädansfter, ty det kunde känd: att vå ett ia tre befanne oss ansigte mot an: gle med en skock skäggiga kosacker! Det der är väl inte någon aning, mum lade Matte, på ett obehagligt rätt störd sina funderingar. Jag ekall gerna vid ful dsger, eller åtminstone half, ta bur mång ryssar som helst på min lott och sköta den efter bästa förmåga, men att veta att d äro inpå näsan på en utan att kunna si deras otäcka ansigten, det baxnar äfvel den tappraste karl för skall jag säga dig Jussu! Du vet ett j:g inte är rädd fö en strid när jag kan se hvitögat på mir motståndare, men jag måste medgifva att jag hyser en ganska stor respekt för at slåss med en fiende som jag inte vet om har är framom eller bako u mig. Åja, du kän allt ha rätt till on viss del, inföll Jussu eftertänksamt. Vi ha helt enkelt olika stridssätt, du och jag, deri ligger hela skilnaden. Du tycker mera om att rusa på lin motståndare äfven om du skulle se att lu skulle bli nedskjuten innan du hinner tam. Det der gör dig heder. Jag vill myga mig på min fiende och om han undsår mig, förföljer jag honom som en envis spårhund, och du måste medgifva, att detta s:ridssätt är deträttaste, åtminstone inatt,eller hur ? Matte kunde icke svara, Juesu hade besegrat honom, det erkände han inom sig sjelf. Nå, du erkänner således att jag har rätt,, ortfor Jussu med låg stämma, noch eftersom