Aftonbladet – 23 oktober 1871, sida 2

Hjeltarne från Savolaks. Berättelse af I. 0. Åberg.) Så låtom oss då bistå hvarandra! utropade Axel och räckte löjtnanten sin hand, Ha vi bållit tillsammans så länge och genom vår fintlighet undgått så m nga faror, så skola vi allt reda oss den återstående vägen. Här är också min hand, sade Henrik och framräckte sin. Må vi nu förnya det förbund, som vi knöto dagen före slaget vid Alavo.n Topp! utropade löjtnanten och ryckte värjan ur slidan, vpå gammalt ärligt vis må vi svärja vårt fostbrödralag ! Alla sträckte de blottade vapnen mot der svarta himmelen. I detsamma antände Matte vedhögen från motsatta sidan. Elden fattade firigt löven det fräste och sprakade, men de röda flammorna fingo allt större välde och utbredde sig snart ötver hela förrådet. Det var en egendomlig syn att se desss unga män på gammaldags vis lofva hvarandra trohet och bistånd i farorna. Flammorna som kastade sitt röda, dallrande skimmel öfver träden och snären, belyste också de unga männens drag, hvari lästes de djup: ginnssrörelser, som framkallades af ögonblicket: nögtidliphet. I midten af den dystra skogen under det striden rasade icke långt ifrån den och de sjelfve voro omringade af fiender, t, desse nalkades från alla håll för att tillintetgöra den lilla finska hären, slöto de ett för bund för lifvet. Döden kanske lurade bakon närmaste buske, men i deras ådror rann blo SER ) Sp A, B. mr 242, 244gocK 2458 a