Aftonbladet – 23 oktober 1871, sida 2

Vid dessa ord sänkte han hufvudet mot bröstet och försjönk några minuter i djupt grubbel. Elden slocknade efterhand, endast då och då flammade en klar låga upp och belyste klart grubblarens drag. Omhvärfd af nattens skuggor stod han ensam bredvid sina slumrande kamrater. Hvad tänkte han på? Det förflutna framstod lifligt för hans själ; han tyckte sig vara försatt några dagar tillbaka. Månne han skell fiona den lilla ljuslockiga flickan, som sprang i kapp med oss vid Ssimen, mumlade han och upplyfte sakta hufvodet. Haur många gånger ha vi inte samtalat derom! Hon var oss okänd. Tio är äro förgångna, men ännu tycker jag mig se den lilla sylfiden lifs lefvande framför mig. I ungdomen behåller man så lätt alla intryck. Och Axel med sin lugna, men inte destomindre svärmiska natur har inte kunnat glömma henne, jag vet det. Hon är från dessa trakter, men kanske krigets förödeiser redan bragt sorg öfver hennes hem. Hvem skall kunna svara härpå? Framtiden? Ja, den svarar; men huru skall svaret blifva? Åter lät han hufvudet sjunka ned mot bröstet och grubblade en lång stund öfver det som fordom varit. Det närvarande syssels satte honom icke i detta ögonblick, Han såg icke att do sista svaga lågorna fammade till för en sekund för att derefter dö bort. Nej, utropade han och gjorde en våldsam ansträngning liksom för att lösrycka sig från de tankar, som fastkedjade honom vid det förflotna, hvad har jag för gagn utaf att grubbla öfver det, som aldrig återkommer! De närvarande händelserna måste taga alla våra tankar i anspråk. i(Forts.)