Aftonbladet – 21 oktober 1871, sida 3

landets statskunskap, äfvensom af Norges Grundlov, till läsning i folkskolan och hemmet af P. A. Siljeström. Andra omarbstade upplagan. (Stockholm, P. A. Norstedt Söner, 1871.) Den hyperboreiskjuridiska eller juridisk-hyperboreiska kritiken granskad af P. A. Siljeström. Tillika något om författandet af böcker för gfolsskolan. (Stockholm, P. A. Norstedt Söner. 1871.) II början af detta år utkom den lilla afhandlingen Lag och Rätt. Den för folkupplysningens sak alltid nitiske författaren har härsöktlemna en för folkskolans behof lämpad, helgjuten bild ai vårt lands statsiörfattniog, adwinistration och l:gskipning och på samma gång framställa detaljerna så fullständigt som i ett arbete af denna art var möjligt utan att låta delarne bortskymma det hela. Framförallt har det legat honor om hjertat att i ungdomens sinnen väcka intresse för fäderneslandets allmänna angelägenheter och kärlek för dess gamla, lagbuadna frihet. Boken rönte ett särdeles gynnsamt möttagande å allmänhetens sida. Inom några få månader var hela upplagan utsåld, och vi ha hör redan framför 08s en ny upplaga, omarbetad, dock endast i fråga om några detaljer. Arbetets hela plan och anda är dessamme. Just under det iörfattaren till ovannämnda bok var sysselsatt med utgifvandet af andra upplagan, utkom häftet n:r 6 och 7 at aumanns Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltoiogs (åttonde årgången). detta bälte möter man en recension, hvil. ken i starka ordalag fördömer boten och varnar allmänheten för dess begagaande. Hr Siljeström bar såsom svar på denna kritik utgifvit en broschyr med den egendomliga titela Den hyperboreisk-juridiska ellsr Jaridisk-hyperboreiska kritikeo.. Efter att ha uttalat sina tankar om den uppgitt författare af läroböcker för folkskolan i allmänhet och särskildt författaren af en lärobok i ifrågavarande ämne bar sig förelsgd och betonat, att man af en sådan bok icke kan fordra samma fuallständigbet i detaljor och exakthet i uttrycken som af en juridisk handbok. tager hr Siljeström de gjorda aomärknivgarna i sktärskådinde. Han finver härvid, att det som egenotligen ådragit honom recensentens vrede är att han så starkt betonat svenska foiketa fioch rättigheter och gilfvit dem ett i recansentens tanke alltför vidsträckt omfång. Recensenten beskyller honom att med flit och för partistsigter ha förfalskat grundlagen. genom att deruti inlägga en mening, som i densamma icke fianes, nemligen en uppfattoiog al konungamakt och ministerstyrelse, som motsvarar ett visst partis framtidsönskningar. Författared går att bemöta dessa beskyllningar. Han söker först — bland annat genom 1809 års konstitutionsutskotts rsotiveriog för den nu gäliande regeringsformen — ådagalägg, att konungens rådgi!vare hos 088 icka skola vara blott geheimeråd, — enligt den boströmska statsläran, af hvilken recensenten visar sig vara ea anhängare — utan verkliga ministrar med en vidsträckt ansvazighet och ett deremot svarsnde inflytande. På den anmärkvingen att författarens uppgilt, att föredraganden är skyldig vägra kontrasigoation för beslut, som strida mot grandlagarne och rikets saunskyldiga nytta, är oriktig, emedan enligt 38 regeripgsformen och 8 ansvarighetslagen en sådan vägran endast är berättigad i fråga om beslut som strida mot regeringsformen, svarar han, att i regeringsformen finnes en g (den 16) som handlar om konungena pligter, och der heter det i första rummet att konungen bör rätt och sanning styrka och betordra. Det kan icke gerna finnas en enda regeriogshandliog, vid hvilken icke afseende ä rätt och sanning bör ifrågakommsa. Men då i statsverksamheten fråga icke är om det absolut rätta eller det absolut sanna, utan endast om rätt och sanning, för så vidt de bero af statens lagar, såsom befordringsmedel för statens ändamål, och det allmänna bästa såsom sjelfva detta ändamål (salus publica umma lex), så följer, att man, i populärt språk, men i fail öfverensstämmelse med grundlagens lydelse, kan påstå, att ctt beslut, stridande mot rikett lagar och ssnnskyldiga nytta — såsom författaren skärpt aftrycket i den nya upplagan — är enligt grundlagen giltig gruud för kontrasignationsvägran. Hvad frågan om svenska folkeis sjelfbeskattningsrätt beträffar har recensenien funnit författarens förklaring af densawma, att det endast är rikadagen, men icko regeringsn, som bestäramer, hvilka skatter skola utgå, särdeles betäsklig. Han har här nemligen trott siz spåra ett attentat mot konungens rätt öfver gruniskatterna. Författaren anmärker, att börjs med, att denna påstådda rätt, af hvilken man gör så mycket väsen såsor: ett stöd för konucgamakten, är såsom sådant utan all praktisk betydelse ge ordinerie statsinkomsterna numera äro alldeles otillräc Efter denna förutskickads an vergåt han till frågan om de ordi k terna. Ho fäster sig vid stt regeringsformea talar em svenska folkets utgamls rätt att sig beskatta. För aut inss iagstittarens mening med beskattoingsrätten är således nödvänvdigt att gå tillvaka till forntida förhåilanden. Härvid finner man, att de nu s. k. ordinarie skatterna på sin tid gifvits såsom frivilliga bidrag. De blefvo visserligen saart nog permanenta. Men härvid är att märka, att de ånyo godkändes vid hvarje ny regents tillräde. Os gåro3 såsom git slags förtroendevotum åt den nye konungen, På den tiden berodde regeringssystemet på konungens person, hvadan skattebevillningen ansågs räcka för hans lifstid. Numera beror, taligt grqndlagen, regeriogasystemet på konungen i atateråget, säjedes på konpngen oah statsrådet tillsammans, Nu är statsrådet — och med det regeringssysteret — undearkastadt granskning och eventuel förnyelse vid hvarje lagtima riksdag. Då man skall tillämpa svenska folkets Purgamla rätt att ig baskotta på de nuvarande förhållandena, mäste man sklqnda. enligt författarens tanke, komma till den slutsatsen, att äfven de s. k. ordinarie skatterna Perfordra, för att vara gällande, hvarje särskild lagtima riksdags godkännande. Att detta senare icke sker i aunay form än den af consensus tacitus, bevisar ingenting mot sjelfva grandsatsens rik.ighet?, Författaren instämmer fullkomligt med recensenten deruti, attion lärobok grundlagarna höra framstälee