. kan visserligen genom stora ansträngningar sam ! manskrapa nog med penningar att nödtorftigt beI väpna, utrusta och förse med befäl dessa jemfös ; relsevis ofantliga massor. Men i ett skall det ali drig lyckas, nemligen att redan under freden biI bringa dem tillräcklig soldatbildning. Men må jämra sig aldrig så mycket öfver otillräckliga öfningar och skrika sig bes för deras förlängande, så uppreser sig dock häremot ett oöfverstigligt hinder, nemligen ett litet och fattigt folks oundgängliga behof af armar och arbete till lifvets upprätthållande. Såsom jag flere gånger förut yttrat, har denna olägenhet lyckligtvis för Sverige ej samma betydelse som för andra mindre länder, hvilka omedelbart fasthänga med fastlandet. Sveriges hafomgifna läge nödsakar alltid fienden till en tidsödande öfverskeppning, och i första hand kan ban blott medtaga en mindre del af sin öfverlögsna styrka. Härigenom erhålla vi alltid en icke ringa tid för vära truppers ytterligare utbildning. Och skulle det oaktsdt icke en försvarsstrid vid gränsen kunna vedervågas, så medgifver vårt rymliga och glest befolkade landområde användande af det försvarssystem, som 1812 i Ryssland bragte undergång öfver Napoleon den förstes armå6, den största och bästa verlden sett. Jag vidblifver denna min mening, trots grinet af den militära okunnig heten både inom och utom yrket, och hvilken för öfrigt gjorde bättre i att dölja sig än att utsätta för åtlöje genom att allt för framfusigt blotta Med afssende på den korta öfningstiden berjag vidare få fåsta uppmärksamheten vid ctt misstag, som man, afsigtligt eller ej, gör sig skyldig till, då man jemför en öfningsdag i ett svenskt läger med en dag af utländska armåters garnisonstjenst. Hos oss öfvar man sig icke mindre än 8 timmar i läger; men i de flesta utländska garnisonerade armåer, ja till och med i läger, öfvar man sig blott 2 till 4 timmar dagligen. Då man således hos oss klagar öfver att beväringen allenast får 3 månaderas öfningar, så motsvaras detsamma vanligtvis of en tre gånger så lång garpisonstid utomlands. Vår öfningstid blir således ingalunda jemförelsevis så orimligt liten, som man vill låta påskina. Dessutom är lägerutbildningen af flere orsaker i sig sjelf vida mera fruktbringande än en lika lång garnisonsuthildning. Jag talade nyss om de jemförelsevis stora mas-sor, Sverige enligt det föreliggande förslaget skulle uppställa. Emellertid finnes ett medel att något minska dem, och i fölid deraf äfven våra öfriga uppoffringar; och detta medel ligger så nära, att man på det högsta måste förvåna sig deröfver, att ingen allmännare uppmärksamhet dervid blifvit fäst. Redan under föregående riksdag hade jag tillfälle att uttrycka min förundran öfver, att konungen öfver de förenade rikena icke affordrade norska folket lika stora uppoffriogar för ökande af dess armå som det svenska. Om norrmännen anvsträrge sig lika mycket för sitt försvarsväsendes förstär de som vi, så höra våra ansträngningar i någon mån kunne minskas. Olyckligtvis är man ännu icke van att tänka sig de tvenne skandinaviska ländernas försvar såsom ett helt. Detta har föranledt att aan vid beräkning sf den bjelp, scäpoen kunna ccb böra lemna oss, tänkt sig norska krigsförfattnipgen qvarstående på sin närvarande ståndpunkt, uader det den svenska väsentligen utvecklat sig, i följd bvaraf den norska bjelpen blott beräknats till 15 å 20,000 man. Mea nu är tydligt, ett om norrmännen liksom vi uppsatte i förata linvien 2!, procent af befolkningen, och densamma antoges ti!l 1,800.000 persozer, så skulle deras liniekår uppgå till omkring 45,000 men i stället för de vu befintliga 20,000 samt ersättoingstrupper och ortförsvar i samma förhållande ökas. Och i sådant fall skrlle rorrmäcnen kunna bjelpa oss med 40,000 i stället för 20,000 Ban. Veniigtvis anser man något öfver 1C0,000 man såsom den eiyrka, hvilken jemte fäöstningarne och landstormen är behöflig för att försvara landet, emedan det är föga sannolikt att en i öfrigt aldrig så öfverlägsen fisnde i våra fattiga och glest befvikade bygder ken underbåila någon särdeles betydligare arm Äfven om man således nedsatte vår liniestyrka till 80,000 man, eller till 2 procent af befollningen, men tillika entoga den norska linieermöns Skande tili samma procent eller 36,000 iman, så ekvile rorrmänren kunna hjelpa oss med åtminssone 30,000 mar, hvarigenom den behöfliga försvarsstyrkan åvägabragtes. En dyiix nedsätting med 20,000 men är ingalunda att förakta, då liniers etyrka derigenom kunde minskas med en hel beväringsklass samt alla omkostosder för dess beväpning, utrustning och befölsstyrks härigenom undvekes. Och att norrmännen lika mycket som vi anstränga sig för det gemensamma uvionsförsvaret måste anses så mycket billigare, som det sannolikt blir på Sveriges jord som den hufvudsakliga striden kommer att utkämpas och det följoktligen företrädesvis blir svenska folket, som kommer att lida krigets fasor. Slutligen ber jag ett få ställa en vänlig anmaving till denna kammares minoritet, och detta är att väl betänka sig, innen dep förkastar majoritetens vid föregående riksdag gjorda anbud. Den senare erbjöd då wi ligtslagens antagande, de begärda artslagens beviljande och indelningsverkets bibehållande under 15 år, dela in natura och dels i vakansafgifter. Och silt detta på det billiga vilkoret, att efter 15 år stammens underhåll skulle öfvertages af aa folkklasser gemensamt efter förmögerheten. Är nu meningen icke stt strida för bibehållande af privilegierade folkklassers orättvisa företrädesrättigheter, utan att arbeta på försvarsväsendets omedelbara förstärkande, och tror man verkligen, att Sverige hotas af någon öfverbängande fara, då synes nyssnämnda anbud ingalunga vara ett förkasta. Kan man ej genast komma öfverens om den blifvande stammens sammansättning, så torde man väl utan våda kunna öfverlemns detta åt kommande riksdagar. — Ännu en gång upprepar jag: må man väl betänka sig, ty indelningsverket faller i pris för hvarje dag. (Forts.)