Andra karumaron. Sammenträdet den 2 Oktober f. m. (Forts. fr. gårdagebl) Hr Mankell. Det förslag till lindring och reglering af roteoch rusthållares skyldigheter, som nu af regeringen blifvit framlagåt, är i sina hufvudgrunder detsamma, som framlades vid 1869 års riksdag, men då förkastades. Dock förekomma de olikhet : act rekryterivgen epligt regeln sker genom rotchållaren, då den i det förra enligt regeln skedde genom kompanichefen; att staten underhåller torpet, fastän nybygnaden qvarstår såsom rotehållarens skyldighet: att bostaden beräknas till 20 rdr i stället för 10, hvarigenom sormaliöaen söukes till 80 rår från 90, hvarjerste den beräknas kontant i stället för i spaumål; och att staten tillskjuter 50 rdr i lega och de 10 rdr, som årligen skola insättas i sparbanken, hvilka bestäramelser dock svårligen kunna betraktas såsom lindringar, emedan de blifva en nödvärdig följd af den f: tetiden och den tätare skeende rekry geu. Ehuru dessa förändrioger i det nya förslaget möjligen kunna betraktas såsom förbättringar af det gamla, så qvarstår dock tyvärr idetsanima den hufvudsakligaste bristen, nemligen att lindringen måste utfalla ytterst ojemnt och orättvist samt enligt all sannolikhet i främsta rummet komma dem till godo, som minst äro i behof deraf, under det de öfriga gå raiste derom. Enligt krigsministerns beräkning blifva 24 procent icke delaktige af lindringen, men eniigt min beräkning ej mindre än 35 procent, då jag svårligen kan finna annat, än att de, hvilkas årliga börda uppgår till omkring 100 rdr — ett gavska tvetydigt uttryck — ej hel-ler erhålla någon lindring. Men nu är troligt, att en stor del af de 65 procent, som erhålla lindring, äro så rika, att do ej bebafsa den, under det att en stor del af de öfriga 35 proceaten äro så fattiga, alt de mer än vät hafva behof deraf. Såsom ett särdeles upplysande exempel i detta hänseeude må det tillåtas mig dividera den högsta årliga bördan i det högsta taxeringsvärdet och den lägsta årliga bördan i det lägsta taxeriogsvärdet å någon rote. Den högsta årliga kostnaden är 606 rdr, och det högsta taxeringsvärdet är 483,900 rdr; en dylik rotes kostnad skulle således uppgå blott till !g00 Bf taxeringsvärdet. Den lägsta ärliga kostnaden är 37 rde 50 öre och det lägsta taxeringsvärget 5000 rdr; en dylik rotes kosivad skulle dock uppgå till ,,, af taxeringsvärdet; den senares börda är följaktligen sex gånger så stor Bom den förras. Nu skulle den förra erhålla en lindring af 506 rdr, under det den senare, som har sex gåner större börda, aldrig skulle kunna göra anspråk derpå. Detta exempel är dock naturligtvis det mest opartiska, som kan göras; ty i verkligheten blir skilnaden mellan årliga kostnaden och taxeringsvärdet ännu större, hvilket med talrika exempel lätteligen skulle kunna ådagaläggas. Man måste förvåna sig öfver, att regeringen fortfarande vidhållit en lindringsgrund, hvars orättvisa och ohålibarhet dock flere gåvger blifvit framhållna såväl på detta rum som i utgifua skrifter Men det tyckes tillhöra den officiella ofelbarheten att aldrig taga notis om något aanat, än hvad som utgår ur dess egen fatabur — äfven med fara att derigenom begå misstag, som ej äro särdeles egnade att bibehålla förtroende till densamma. Hvad regeringen här föreslagit är en lindring öfver bank af nära en million för hela roteböllet, d. v. 8. af ärmare en fjerdedel af den årliga bördan. Detta cer vid ytligt påseende ganska vackert ut, men huru det i verkligheten utfaller, tror jag mig nyss bafva utredt. Den rätta lindringsgrunden torde dock ej vara svår att utfinna, om man blott gör sig den enkla frågan: Hvad åsyftas egentligen med lindringen? — Jo, en lättnad för de hårdast tryckta rotarne. — Nästa fråga blifrer då: Hvilka äro de bårdast tryckta rotarne? Jo de, hvilkas årliga tostnad är störst i förhålande till taxeringsvärdet. Dessa borde erhålla den största lättnaden, och de rotar, hvilkas ärliga kostnad vore mindre, borde erhålla mindre eller kanhända allsipgen lättnad. En annan fråga är deremot, kuruvida ens denna rättvisa lindring låter sig praktiskt verkställa. För mig bar i detta hänseende ej yppat sig mer än tvenne utvägar: den ena att lemna de svagaste rotarne ett relativt större eller mindre kontant statsbidrag, och den audra att omrotera heia indelvingsverket, så att af 2 svaga rotar bildades en, af 3 två och af 4 tre o.s.v. Emellertid fruktar jag, att ingendera af dessa utvägar skulle kunna påräkna allmänt bifall, i det att båda innebålla ett fastbindanda af indelningsverket, hvartill kommer att den senare skulle, så att säga, sätta indelningsverket på ambulatorisk fot, emedan omroteringen, då jordegendomens relativa värde alltid under tidernas lopp förändrat, såvida full rättvisa skulle vara rådande, mäste blifva periodiskt, d. v. 8. ske hvart 10:e eller 20:e år. På tal om regeringens orättvisa lindringsgrund må det tillåtas att äfven fösta afseende vid den högst märkvärdiga inkonseqvens, som dersamma visat i afseende på rusthållsrne vid åe afsutnaregementena. I memorialet af den 31 Dec. 1863 utreddes af krigsministern tydligen, att rusthållarnes räntor jemte kronotionde och augment lagligen när som helst kunde till statsverket indragas, Om detsamma för andra ändamål behöfde dem. Likväl medgafs dem tillsvidare att bibehålla dem, mot att bästvakansafgiften ökades från 90 till 200 rdr, hvarigenom deras årliga vinst, som bittills uppgått till den lilla nätta summan af 417,000 rdr, minskades till 230,000 rdr. K.M:t fann likväl för godt att i propositionen till 1869 ärs riksdag nedsätta vakansafgiften till 170 rdr, hvarigenom; vinsten ökades till 305,000 rår. Nu bar vakansafgiften, oaktadt staten äfven öfvertager karlens utrustning, ytterligare blifvit nedsatt till 150 rdr, hvarigenom vinsten ökats till 380,000 rår, således blifvit nära på lika stor med den närvarande. Detta är en händelse, som ser ut som en tanke. Emellertid vågar jag hoppas, att detta förslag till rusthållares gynnande, lika så litet som det angående de rikaste rustbållens lättande, skall åstadkomma den splittring, som dermed möjligen åsyftata. Äfven om man lyckas upptäcka en grund för lindringen, som vore både rättvis och utförbar, så I qvarstår dock alltid den stora orättvisan, att istamtruppens underbåll allenast hvilar på en näringsgren, under det alla andra derifrän fortfa