Aftonbladet – 20 oktober 1871, sida 2

Det bär kommer att bli ganska trefligt sade löjtnanten och utsträckte sig makligt på kappan. Man må söga hvad man vill, så är likväl ett kringströfv: lif i skogarne af stor pjutning. Man iri som fågeln och sin lägerstad upaslår man man dit man sis kominer. Och spävningen sedan, inföll Henrik och båg sig oroligt or 7 ät alla sidor, den kan också håila en vaken, äfven om sömnen tillycker ögonen. Jag kan inte sofva i nat det är en aning, som säger mig att jag bö vakax En af oss mäste vaka i natt, sade Axel, och soi jag tror att vi iute kuuna förlita 088 i Mette och Juesn, som visserligen äro gods soldater när det gäller att slåss. men sömniga och trötta vid bivuaken, gå måste vi sätta ro gllenast till vår egen vaksamhet. Viäro nte i sådan trygghet bär som man skulle r0, ty..... Ja, jag skall vaka! utropade Henrik ifigt och uodersökte spetsen på sin värja. Jag känner eti stort behof af att inte öfveremna rig ät sömnen i denna natt Skogens eh nattens skönhet, fastäa ar det dystra laget, det måste man in0edgifva, inverkar näktigt på mina känslor. Vi äro krigare; rärt koll såsom jägare är att genomströfva kogarne i alla riktningar. Men villebrådet r nu annat än då vi belt tredligt jagade arar och räfvar. Allt detta retar mig på et högsta, och jag ville inte för allt i verien lemna min plats. Faran, som jag anar, en som jag inte ser, fastän den måhända ; väfvar öfver våra hjessor, måste vara en än till mig, hara besynnerligt det än låter. ag kan inte lefva förutan den. Ynglingens ögon brunno af en sällsam eld, är han uttalada desea från hans innersta jerta gående ord. Hans muskier spändes