Aftonbladet – 19 oktober 1871, sida 2

ar ord, och genast sutto alla i sadlarne och beredde sig till afmarsch. Det der var en: fröjdefull syn för oss, det kan hvar och en begripa, och vi tänkte inte mera, hvarkem på regaet eller kosackerna. Löjtnant Buotman befann sig just då bakom samma buske som jag, och om jag hade sträckt fram min bajonett, skulle jag utan den ringaste möda kunnat genomborra den sist komne ryttarens. häst, Jag hade allt god lust dertill, men löjtnanten höll min arm tillbaka. Jag kan knappt höra en kosack nämnas förrän det. kliar i fingrarne.v Ser du den der ryttaren, som håller fram-för oss, frågade löjtnant Burman och peka— de på den sist komne. Ja, nog ser jag att det är en kosacka, svarade jag så sakta jag kunde, och om löjtnanten tillåter, så... I detsapima höjde jag bajonetten och sträckte fram, mig ur snårot så långt jag kunde utan aåt röja mig. Nej, pass, gamle Matten, brummade löjt— nanten och grep tag i mina Arm, det der lå ter du helt beskedligt bb, ty jag skall säga dig, att den der kosacken är allt för god att stupa för en finnes Hajoneatt eller kula Jag tyckte att det var ett besynnerligt tal, helst som löjtnanten var lika rasande på kosackerna som jeg men jag blef ännu mera förväntad, då han hviskade mig i örat att. den mannen, som jag ville expediera till andra. verlden, var ingen annan än Kulneff. Jag blef sä förbluffad, att jag på en lång stund inte kunde få fram ett enda ord, och uxder den tiden hade kKosackerna försvunnit, mtam att jag kunde få se Kulneffs ansigte Ja, der ser du hur det går nög man är förbluffad i krig., inföll Axel skäpsteamt. (Forts)