Aftonbladet – 19 oktober 1871, sida 2

ynglingens böjliga själ skulle taga intryck af dessa förmaningar är naturligt, och Matte hade vid den första lärospån Axel aflade, nemligen vid det förut nämnda Pulkkila, den glädjen att se, att hans ord burit frukter. Det var också en lycka att Matte hade ett så afgörande inflytande på Axel Ståhlkrona, i annat fall skulle den eldige Henrik Svahofeldt, en natur, som icke öfverlade många minuter förr än han kastade sig in i äfventyrligheter, der han endast hade sin fysiska styrka och sin fintlighet att tacka för att han många gånger icke blef på platsen, hafva utsatt honom för den ena misshälligheten efter den andra. Henrik ville icke i sin stolthet medgifva att Matte egde ett icke så litet välde äfven öfver hans vulkaniska natur, men hur det kom sig, lät han ändå gubben åda. Matte älskade de båda rynglingarne, hvilka han följt sedan de voro små, med en faders tillgifvenhet, och han var otröstlig om någon olycka träffade dem; Såvida ingen rysk kula eller bajonett expedierar dem ur denna verlden, skall jag föra em dem friska och sunda, hade ban vid afskedet sagt till de båda ynglingarnes föräldrar. Jag skall inte lemna dem en enda minut ur sigte, det svär jag så sannt jag är en hederlig karl. Hittills hade Matte hållit ord. Han följde de unga männen som skuggan, huru mycket Henrik än för sig sjelf svor öfver hans efterhängsenhet. Mattes sidokamrat i andra ledet hette Jussu. Han var också soldat vid fotjägarne men följde egentligen löjtnanten, hvilken har var af själ och bjerta tillgifven. Och der lunge officern sade också vid många tillfällen, att han kunde lita på gamle Jussu till och med säkrare än på sig sjelf, Vid Alavo