—Ä Den arkeologiska kongressen Bologna. Vi började i toredagsbladet att efter en korrespondent till Firandet meddåla en kort redogörelse om denna kongress och fortsätta nu efter samma källa. Korrespondenten skref åter lördagen den 7 dennes: På sammanträdet i onsdags, hvilket bivistades af prins Ubberto, kongressens beskyddare, höjde dagens vicepresident, statsrådet Worsaae, ett lefve för prinsen och uttalade sin önskan, att den förhistoriska arkeologien med regeringens och folkets bistånd måte visna många anbängare och gynnare i Italien. 8 Kultusministern yttrade i sitt svar några vackra ord om Danszark, hvars namn väcker minnet om de bästa segrar, andens segrar, och hvars tappra folk, ehuru litet til antalet, har förvärfvat en ärofoll plats bland de civiliserade nationerna. Verldsfi han, beror derpå, att de stora putiocerna visa billighet mot de små. I Its helsade han kongressen välkomn: önskan, att den i sina forskningar ädla resultater, som voro hugneliga för 2 ligheten. Pigorini från Parma, hvilken tillsammans med Strobel och Gastaldi studerat d italienska terramarerna, förklarade i ett längr. anförande dessa högars egendomliga ne ur såsom bostäder från bronsåldern — på nader, ursprungligen uppförda på mark och ofta byggda till ett antal av ie den ena ofvanpå den andra. I motsats imot den mening, man förut hyst, att de äro ci etruriskt eller till och med romerskt ursprung. bevisade han, att de nästan helt och hållet höra till bronsåldern, och att djurlemningar från dem äro af samma djur, som påträffats i de schweiziska pålbyggoaderna från bronsäldern, Om folkets religiösa tro har mean inga upplysningar, och deras grafvar känner man änvou icke. 1 Desor redogjorde för gränserna för dessa egoa bostäder, mot vorr i Schweiz, mot söder till Bologna, och trodde, ati civilisationens medelpuakt måste sökas vid Apenninernas fot — ett yttrande, com gaf Worsase anledning att fraraställa sin uppfattning af bronskulturens ursprung. — Vogt, som d-1tog i diskussionen, förundrade sig icke öfver. att man icke fuonit synliga spår efter folkets gudalyrkan. Man kände ju icke terramare-menniskan. Gudomen är superlativet af vhomo,, och då man icke kände positivet homo, kände man icke beiler superlativet. — Besöket vid terramsren vid Montale råminde Virchow om småhögar, som i hundratal finnas på Brandenburgs slätter, och hvilka man förr trodde vara små fästningar olle: bafästa platser; han trodde nu, att det snarare var bostäder, men från en långt sevar: tid än Italiens terramarer. Det fanns je:nsaker i dem, och ssnnolikt hörde de till de 10:de eller 11:ta århundradet. — Sa:nma be. sök påminde Cartailhac (fråa Toulouse) om s. k. mottes militsires, och signalhögar södra Frankrike, högar, der man funnit Ia: ger af kjökkenmöddingar o. B. v. åtskilde af jordlager — och vi danskar kommo ätvear att tänka på dylika högar hemma, hvilke möjligen skolå fiona sin förklaring såson lemningar af bostäder. Torsdagen den 5 voro vi på inbjudning a egaren, cavaliere. Guisoppe Arias, i Marzi botta för att base den präktiga samling, her der låtit uppställa, af fornsaker, funna på der gamla etruriska kyrkogården på hans område för att öfvervara öppnandet af nägra etruriska grafvar, och för att åtnjuta hans stor artade gästfribet. I de vackraste omgifnin gar vid Apenninernas fot hade han i si