Aftonbladet – 18 oktober 1871, sida 2

Hjeltarne från Savolaks. Berättelse af J. 0. Åberg. Förhatlig är den fege blott, t honom ensam hån, och skam, Men hell enhv2z, som tappert gått Sin krigacrpana fram! (Runeberg. Kulmeff.) Första boken. Skogsströfvarne. IL . Upgefär en mil sydvest från Kuortanesjön tågade en af de sista dagarne i Augusti månad 1808 en liten trupp ryttare fram på en smal skogsväg, som ledde iram till det ofvannämnda vattnet. KESolen, som ända från morgonen varit undanskymd af tunga regnmola, hvilka gång efter annan urladdade sitt våta mnehåll, blef ändtligen synlig ett par timmar förr, än hon försvann bakom de mörka skogarne i vester. Den kyliga luften förbyttes till en ljum och ganska behaglig, och de millioner daggperlor, som ännu dailrade på trädens grenar, skimrade som de underbaraste diamanter när de ljumma strålarne hittade vägen till dem. Men djapt innei skogens mörkaste innandömen var det ännu svalt, och när aftonvinden, som med hvarje minut tilltog i styrka, ristade trädens kronor, nedföllo de der qvarliggande daggd:opparne som ett fint regn at idel perlor. Då hördes ett snart bortdöende rassel och med detta förenade sig den uppskrämda fågelns läte samt det lätta buller, som ormen gjorde, när han ringlade sig genom högar af nedfallna, gulnade löf. Ekorren skyndade sig