Aftonbladet – 18 oktober 1871, sida 2

den mest fysiska styrka af dem. Hans anletsårag voro icke alldeles så regelbundna som Ståhlkronas, men man beböfde endast se denne man en enda gång, för att man genast skulle fiona sig dragen till honom. Han hade ett avsigte, om hvilket man kan säga, att det ögonblickligen fängslade betraktaren genom den ärligbet och godhet; som så tydligt efspeglade sig deri. Naturen hade visst icke behandlat honom styfmoderligt. Visserligen var icke hans yttre tilldra—gande genom någon ansläende sköphet, men själens godhet lyste igenom i hvarje hans drag. Kring den finbildade munnen, som nästan helt och hållet täcktes af ett par mörkbruna mustascher, bodde detta leerde, som drog alles bjertan till honom. De stora mörklå ögonen hade merändeis ett allvarligt uttryck i sig, men i glada ögonblick kunde äfven de stråla sf fröjd och glädje, såsom äfven af vrede och hot, när striderna utkämpades. Det var en besynnerlig företeelse, denne man. Hen uppväckte fröjd och en sprittande glädtighet i de samqväm, der han var deltagsre; men några ögonblick der-efter var han helt och hållet förändrad. Det var vid sådana tillfällen, då gästabuden stördes af kosackernas anrop eller grönrockarnes täta muskötsalfvor. Då ver han, liksom Ståhlkrora, den Iugnaste och kallblodigaste krigare man ville söka. Föra krigets utbrott hade han af kärlek till militäryrket ingått vid Savolaks fotjägare, och var, vid tidpunkten för vår berättelse, redsn underlöjtnant. Hans namn vsr Michaöl Schwarts, och ban nämnes med beröm öfverallt der ban var med, (Forts)