Aftonbladet – 18 oktober 1871, sida 2

så mycket farlige e för motetåndaren. Han sade dagen före slaget vid Alavo till den, com red vid hars sida och med hvilken vi strax skola göra läsaren bekant, ati hen icke kände något ord, som kalisdes öiverilning. Han sade också sanningerv, ty Där striden började var ban ksil som sjelfva stålet i hsns egen klipga cch urder det hars jägare eköto eå att det brakade i skogarne, smölog kan tili och med. Dock medgaf ban viligt att ban ex gång under kriget känt en stark oo och det var under bateljen vid Pulkkila. Han var orolig för att de rysear, som voro inneslutna i Acttila hemman, skulle bryta rig nt. Detta skedde icke, ryssarne blefvo feongar. Hans förra lif skall tecknas under berättelsens gång; vi vilja pu öfvergå till hans närmaste man, en hans like i mod men icke i lögn. Henrik Svahnfeldt, så hette denne men, var ett är äldre än Ståhikrona. Alven han var en stätlig och vacker ynglivg med nörkblä ögon och i brunt stötande bär samt helskägg, hvilket bildade en tjock ram omkring fina, likväl icko så starkt markerade anletsdrag som den försteämndes, Visserligen bade naturen tilidelat honom ett mera nordiskt ntseende, men i sina nycker likgora till ersättning guvit bonom en glödande själ, hvilken ibland brussde upp, nästan af den obetydligaste anledning. Allt från sin tidigaste barndom hade icke de båda nämnde ynpglingarne varit åtskilda; jä samma dag hade de svurit att hellre dö, än att svika sin pligt, och på samms slagfält hade de mortsgit samma grad. Icke underligt således att vänskapen bief med hvarje dag sturkare dem emelian. Den tredje 1 o:dningen och den äldste bland de tre, återstår nu. Det var en mar, som tycktes hafva urpr ått trettio år, var mindre till växten än sina kamrater, och tycktes ega