Aftonbladet – 18 oktober 1871, sida 2

Vi vilja presentera våja fem ryttare för våra läsare, och körje, såsom tiilbörligt är, med första ledet. Den, som reå till köger, var en upg mar omkring tjugofem är, mörk Bom ett söderns barn och med skarpt markerade, regelbundna anleteårag. Ett par nätta mustascher prydde hans ötverläpp och öfver de stora, mörk: bruca ögoren hvälfde sig de fint tecknade ögonbrynen af lika svart förg som detlockiga häret. Pannan doldes mer än till hälften af den gröna techakåen; och det var säledes omöjligt att nu se hennes form. Dock måste man, vid åsynen af den beslutsamhet, som stod stt läsa i alla hans drag, och vid betraktandet sf det djerft formade ansigtet, komma till den slutsatsen, att pannan skulle harmoniera med detsamme. Man kunde icke gerna länka sig att en läg och trärvg panna skulle höj: sig öfver dessa ögon, hvari lästes det okufligaste mod, rom kanske mången gång hade starkt syskontycke med trotset. Hans gertelt omslöts, såväl som de öfrigar, sf lägerkappan, öfver hvilken skärpet vsr spändt. De höga stöflorna gingo ända opp till knät, 5 hbenkläderse, ett brok, yrnerhet officersrne, pästan ajlmänt följdes. Do öfriga ryttarne voro klädda på lika sätt. Den nämnds uvge mannen hette Axel Ståhlkrona. Han hade blifvit uträrnd till fändrik på slagfältet vid Alevo. För en natur, så djerf som hans, ver faran en leksak; med sin energi visste han ait alitid draga sig ur spelet, men aldrig ksstade han sig i äfventyrligheter utan att hafva ett mål för ögonen. Han liknade icke somliga personer, hvilka dumdristigt nog söka fororna blott af begär att biifva ensedda för orädda män. Men när det behöfdes sperade han sig aldrig. I striden var han lugn och kall och derföre