Aftonbladet – 18 oktober 1871, sida 2

fördenskull gjorde de så litet buller af sig som möjligt. När de någongång inläto sig i samtal med bvarandra hviskade de fram orden: blickarne och åtbörderna voro så mycket mera vältaliga. Afven om de varit hemmastadda i traktep, hade detta försigtighetsmått varit nödvändigt, såvida de skulle hoppas att uncdkomma sina fiender från Don, hvilka natt och dag voro ute få ströftåg; nu voro de främlingar och obekanta med trakten. Alla voro de savolakssre ech tillhörde fotjägarne. Fosterjordens försvar hade ryckt dem hit, det skulle måhända föra dem äncu längre bort från deras hem och från den undersköna Saimen. Men de voro icke de enda, com rycktes bort från fädernetorfvar, med der kämpade tusende för att längre få vara förenade med moderlandet, hvars språk de tajade och hvars seder voro deras. Deg efter dag trängdes de högre upp mot norden, nen icke ens då sveko de i sin trohet, oaktadt de sågo att Finland ver ryskt: de vppoffrade sig för det kära moderlandet. Deras lott blef aut hungra och frysa; de ledo tåligt och caktadt mödorna tryckt ein stämpel på deras anleten, caktadt unisormen var sliten itrascr, segrade de Jikväl. När man läser om deras kamp, tycker man sig vara förflyttad längt illbaka i de tider, som i verldshistorien äro iträrkta genom lysande bragder och handipgar, vitnande om en trohet, som bestod profvet, äfven i de imulnaste dager. En ivensk, som sätter värde på sin historia (och vilken svensk gör icke detta!), ken aldrig örgäta de fordna bröderna, hvilka, samranänkade vid en annan nation, ändock stå ocg å nära. De hafva rättighet till vår beunIran och tillgifvenhet, och säkert ör att många ekler skola förgå, innan det sjuhundraåriga oroderbandet blir alldeles sönderslitet,