SLULNICH DIVLL CH CHUU8 SKylVUlg. ALA VIN iq sam vara ansvarig; må han då vara det. P Benedettis broschyr Ma mission en Prusse 7 all bli ett af de värdefullaste bidragen till n nyaste tidens historia. Den är måhända , idast tjenarens rättfärdigande; säkert är n åtminstone icke husbondens. Hr Benestti har för sin del velat fritaga sig från svaret för de senaste händelserna, i och r såvidt de ledt till kriget; han erkänner utt förståndiga och för det passandes forringar nitälskande personer icke ha gillat ans beslut... Detta slags hänsyn angå oss j; vi utgöra allmänheten och vi hemta ljust der det finnes. För öfrigt har husbonden föregått med odt exempel och det höfves att man följer onom. Det var han som först, då han öferlemnade sin värja åt sin broder, konunen af Preussen, då vi alla, utan afseende å parti, ledo de förfärligaste straff, som vi ske framkallat, det var han, säga vi, som å sökte vältra bördan af sina brottsliga alenskaper på oss och vågade säga: Det r icke jag, det är Frankrike.. i Det är derför en rättvis vedergällning, att le, som varit hans verktyg, nu i sin ordning vöja handen och inför landets domstol högt ch ljudligt förklara sin oskuld med de orlen: Det är icke vi, det är hau! Då man l! lötsligen såg en hel nation i vapen uppstiga ir invasionernas gamla läger likt Minerva, ! lå hon framträdde ur Jupiters hufvuod, frå-! sade man sig hur Frankrike, eller de som il ysthet och i mörkret styrde det, hade tilll len grad kunnat låta öfverrasks sig, hur det . var möjligt, att man ingenting vetat, ingeniog förutsett, ingenting förberedt; man fråsade sig till hvad nytta det militärsändebud varit, som man underhållit i Berlin. På ienna fråga svarade öfverste Stoffel genom offentliggörandet af sina förkrossande memoirer, hvilkas verkan man icke glömt. Man har äfven frågat sig, till hvilket gagn den ambassadör var, som man höll i Berlin, då han icke ens var nog skicklig att skoffs sig kunskap om den kandidatur, som Preussen förberedde till den spanska tronen, och då han icke uträttat något annat än att påskynda kriget genom en öfverilning. Denna fråga besvarar hr Benedetti i sin bok, hvars innehåll och tendens vi låta honom sjelf framställa. ?Denna bok, säger han, skall till evidens ädagalägga: Att jag aldrig uppeggat till kriget, emedan jag icke vid något tillfälle blifvit tillfrågad i detta ämne och aldrig haft tillfälle att yttra mig derom; att jag i rättan tid underrättade regeringen om den utveckling, som Preussen gaf sina militära krafter, om prinsens af Hohenzollern kandidatur, och den verkliga stämningen i sydstaterna och om kabinettets i Berlin åsigter; att jag särskildt underrättat regeringen om den patriotiska hänförelse, som otvifvelaktigt skulle förena hela Tyskland, norden såväl som södern, om det skulle komma till krig mellan Frankrike och Preussen, isynnerhet om vi förklarade det; att jag oaflåtligt fäste regeringens synnerliga uppmärksamhet derpå, att preussiska armåns organisation gjorde det möjligt för densamma att med en otrolig hastighet mobilisera sig, och att man redan på förhand öfverenskommit om alla förberedande åtgärder derför, så att armens mobilisering endast berodde på en order af konungen, hvilken icke, såsom kejsaren af Frankrike, vore förbunden att först rådfråga kamrarne. Det är detta som den fordne ambassadören i Berlin vill ådagalägga genom sin bok och som också ådagalägges genom densamma. Om man verkligen var okunnig om allt, kom det sig deraf att man icke ville läsa; och när man visste allt, hur skall man då förklara det anfall af vanvett, som utgjorde slutet på det andra kejsardömets välde och historia? Vi daga oss till minnes, att vid det olycksaliga tilfälle, då kriget förklarades och då man gjorde så mycket väsen af den skymf, som blifvit tillfogad vir ambassadör, ha ottryckt några tvif velsmål rörandg verkligheten af detta förhällande. Samma ambassadör yttrar än nu härom på följande sätt: Jag bör tillägga, att i Ems ingen hvarkea ckymfade eller blef skymfad, och att konungen sjelf blef inycket öfverraskad, då han unerrättades om de fabler, som offentliggjordes af en del tidningar, hvilka trodde sg reprodugsra ögenvitnens berättelser.? Å sanning, ju mera ljus, som sprides öfver händelserna, desto mera känner man sig slagen af häpnad öfver det lättsinne, den galenskap, den blindhet, hvarmed man störtade oss i detta rysansvärda äfventyr,Den till kropp och själ försvagade man, som regerade oss, företog det största krig i den moderna tiden på samma sätt som om det hade gällt att göra om igen bragderna i Bordeaux och Strasbourg. Enda skilnaden är, att vid de båda första tilltagen riskerade han blott sin egen person och vid det sista störtade han Frankrike på samma gång som sig sjelf. Må detta vara eu lexa för de folk, som icke veta att regera sig sjelfva, som af lätja eller feghet afsäga sig all sjeltbestämmelserätt och lemna sig k!afbundna i händerna på en enda man. Hon är hård och-grym, denna lexs; men ben har varit törtjent, och det återstår ass nu att draga nytta af densamma. Sedan någon tid tillbaka hafva bejgiska blad talat om några pikanta meddelanden, som Indbpendanee lofvat lemna, ett löfte som? tidningen dock dag för dag uppskjutit med att infria. Det var fråga om ingenting mindre än att Belgien varit i fara att förlora sin sjelfständighet och att rörande landets annektion till Framkeike underhandlingar förts mellan en ung journalist i Brissel och kejsar Nappleon; den förstnämnds skulle ha rådt kejsaron till annektionen och lovat honom sin hjälp vid dess genomförande, Nu har emellertid Ind6pendance börjat offentliggörändet af denna Lessines affär, och de dokumenter, söm utgöra bevisen i den Angkis historien. Ännu håller tidningen blott på med sjelfva inledningen af intrigen, bestående i bref från hr Oscar Lessines till kejsaren och hr Contis svar på dem jemte förfrågningar från kejserliga kabinettet hos franska sändebudet i Brässel, hr de Laguerronnidre, rörande hr Oscar Lessines person o. 8 v. Den sistoämnde stod också i beröring med exdrottningen Isaballa, till hvars försvar han aklvifoit an krachyt och för hvilkan tionet han h 8 a d u I j