Aftonbladet – 16 oktober 1871, sida 2

;aende riksdagar aflemnade förslag, så har nan i allmänhet haft mycket svårt att inse, iuru den föregifna omständigheten, att det ista förslaget skulle stå i strid med de föegående, kunde utgöra ett hinder för utskottet att hysa förtroende för det sista. Det vill ju tvärtom synas som en sådan strilighet skulle vara ett oundgängligt vilkor, att det sista förslaget skulle kunna blifva ör utskottet antagligt. Detaf utskottet uppzifna förhållandet torde derföre icke kunna förklaras på snnat sätt, än derigenom, attlj atskottet sjelft intagit en ännu mera föränrad ställning till frågan än den utskottet vill s ägga krigeministern till last. I aila händelser frånsäger sig utskottet i denna strof all örmåga att sjelft bedöma lämpligheten af Kongl. Maj:ts förslag och förklarar sig nunerg hysa ett så obegränsadt förtroende till rigsministerns yttrande vid föregåenda rikslagar, att blott den omständigheten, att dessa yttranden stå i strid med det sista förslaget är tillräcklig, för att utskottet måste förkasta detta förslag, dess innehåll må föröfrigt vara hurudant som helst. Detta är egentligen icke något annat än ett misstroende, som atskottet uttalat mot sig sjelft, och är särdeles olyckligt hopsatt, om meningen dermed varit att uttala ett misstrosnde mat krigsministern. Vi bekännna, att då vi först läste atskotiets betänkande, föreställde vi oss att denna slutstrof, som alldeles icke står i öfverensstämmelse med den föregående mötiveringen, hade tillkommit för att tillfredsställa någon fraktion inom utskottets majoritet, sd:n icke var fullt belåten med den egentliga motiveringen, och som ville bygga sitt afslag på ett öppet erkännande, att de icke tilltrodde sig att bedöma ämnet och derföre, då de fonno stridigheter mellan krigsministerns ut-! talanden, icke visste hvad de skulle tro. Af grefve Arvid Possezs anförande i Andra kammaren finner man emellertid, att åtminstone han velat på samma gång försvara utskottets motivering både i hvad den afser förslagets förkastande, derföre att det icke hvilade uteslutande på den allmänna värnepligtens breda bas och med afseende å det i slutstrofen förekommande klander mot krigsministern för den jemkning hans åsigter undergått. Den, som vill vara i den allraringaste mån rättvis emot krigsministern, lärer erkänna, att det jnst är riksdagens framställviagar, som förmått honom, icke att frångå sina åsigter, men att modifiera sina förslag; men härmed må vara huru som helst, icke lärer det väl vara grefve Posse, som har befogenhet att i detta afseende göra honom förebråelser. Vi bedja blott att tå exempelvis anföra några korta utdrag ur grefve Posses anfös rande till Andra kammarens protokoll för den 17 April 1869, hänvisande läsaren för öfrigt ej mindre till detta anförande i sin helhet än till grefve Posses anföranden i försvarsfrågan vid 1867 och 1870 årens riksdagar. I ofvannämnde anförande, som afgafsianledning af det förslag krigsministern ffamlagt till 1869 års riksdag, heter det bland annat: Kan denoa grondtanke för ordnandet af vårt försvar vara den rätta? Jag tror det icke. Det synes mig med våra tillgångar och vår förmåga mera öfverensstämmande att ordoa försvaret, ntan att tänka på tillökniog i den redan befintliga numeriska styrkan, uteslutande genom att tidsenligt organisera och beväpna redan tillgänglig stam och beväring samt genom ändamålsenligt tillgodogörande af indelningeverkets alla tillgängar, Ställer man Orgahtsationen på denna bas, skall latidet, utan att behölva underkasta sig outhärdliga uppoffringar, kunna underhälla en visserligen liten, men i alla fall god armå, och det skall undvikas att vidare fortsätta denna förödmjukande strid emellan statsmakterna om indelningsverkets aflösning eller lindring, som blifvit en följd af den ifrågasatta ökade beväringsutskrifningen., Längre fram i ssmma anförande falla orden så: Jag medgifver, att denna princip (att hvarje medborgare är pligtig att försvara sitt fosterland) är stor; men det torda å andra sidan icke förbises, att om den skall tillämopas i sin fulla utsträckning, medför den större bördor än ett folk bör underkasta sig, då det afstått från hvarje er5fringslystnad och vill-inskränka sig till försvaret af sin sjelfständighet., — — — Så länge man icke tydligt och oförtydbart uttalar hvad man med allmän värnepligt menar och hvad man vill offra på fäderneslandets altare för att genom en derpå grundad: armborganisation få ett fullt tillfredsställande försvar; så länge man icke uttalsr hvad man menar med en billig aflösning, hvilket också är ett sväfvande uttryck, skall jag icke med min röst bidraga till att sönderbryta det försvar vi redan ega. När man kommer och säger: vi vilja nn, sedan vi lärt känna dem, åtaga 038 de bördor för folkbeväpniogen, under hvilka Preussen och flera andra länder nu sucka; då, men icke förr, kan jag måhända finna mig nödsakad gifva min röst för upphäfvandet af indelningsverket.. Om man jemför detta med Särskilda utskottets nu af gref:e Posse försvarade betänkande af år 1871, så kan man icke stanna i tvekan derom, att, vid en sammanställning af krigsministern och grefve Posse, det icke är den förre som mest ändrat åsigter i försvarsfrågan. Att grefven detta oaktadt velat på sådan grund deltaga i ett så skarot, så inkonstitutionelt och i alla hänsesnden så oskickliet klander som Särskilda utskottets, torde väl endast kunna förklaras derigenom, att han antingen sjelf glömt sina fordna åsigter i frågan eller ock hoppats, att alla andra ! skulle ha glömt dem. rn ee Ehuru det icke står i omedelbart sammanbang med frågan om försvarsutskottets klanderutgjutelse, kunna vi dock icke underlåta att framhålla ännu nägra ganska betecknande prof på skilnad emellan förr och nu. d. v. s. på märkligt förändrad uppfattning hos några hofvudpersoner bland dem, som nu gillat eller medverkat till majoritetsbeslutet i Andra kammaren och stor mlöpningen mot krigsministern. Hr Key klandrade under de senaste för. handlingarne i Andra kammsren på det häf. tigaste sammankallandet af en urtima riksdag och menade att sådant endast kunnat vara rimligt, om ett brinnande krig stått för