upplysande OCH ICUaanuc, ICEKS UMNHUut IOlJaUuue vh okunnig eller missledd opinion, fortfarande skal hålla frågan öppen tills en i grundlagsenlig ordning kompletterad regering ser sig i stånd att realiser: hvad som hos alla tänkande fosterlandsvänner lef: ver såzom dess varmaste önskan, såsom ett djup kändt behot. Ty ett försvarslöst folk är i vå tanke lika vanmäktigt och betydelselöst för sir tids stora civilisationsarbete som vore det rege ringslöst. Venersborgsposten yttrar i afseende på svårigheterna för den nya ministerens bildande: Hvem kan också undra på att så är förhållan det, alldenstund antagas mäste att konungen gerna vill ställa sig grundlagens bud till efterrättelse att till rådgitvare välja kunnige, erfarne, redlige och allmänt aktade svenske män,. Skulle landet då nu mer än annars lida brist på sådane män? Ingen lärer väl djerfvas påstå något sådant; men hvad som deremot ligger för öppen dag är att svårigheten att bland sådana män finna dem som under närvarande förhållanden må vara villige att intaga de lediga taburetterna måste vara större än vanligt. Att inträda i konungens råd torde väl nemligen äfven under vanliga förhållanden för den verkligt duglige mannen vara, annat än undantagsvis, föga lockande, helst den som dertill kan komma i fråga oftast nått den ställning i samhället, att hav i allmänhet derutöfver ingenting har att i sådant hänseende önska. Också har man aldrig hört att någön egentlig äflan hos våra utmärktare män förekommit att vinna inträde i statsrådet; det har tvärtom icke varit ovanligt att rätt varma öfvertalningar, vädjande till fosterlandskärleken o. 8. v. måst anlitas för att förmå mer än en bland landets män att blifva medlem af regeringen. Nåväl: om så varit förhållandet på det färska trädet, hvad skall då ske på det torra? Att stiga upp på taburetten är nu mer än någonsin att stiga upp på schavotten. Att mötas af olika åsigter här i lifvet, att, helst på politikens område och ställd på en upphöjd position, få hålla till godo med hugg, som kunna vara både skarpa och sårande, det är hvad statsmannen under de flesta förhållanden icke får taga så noga. Ja, äfven att se sina redligaste afsigter misskända af tanklösheten eller sitt bästa arbete — såsom under nu tilländalupna riksdag — missaktadt af kortsyntheten för att icke säga hånadt af pojkaktigheten — äfven detta får stundom en konungens rådgifvare fördraga, dock med ett enda vilkor: att något för fäderneslandet nyttigt och vigtigt resultat dermed kan vinnas. Befinnes det åter att sakerna blilvit bragta till en ståndpunkt, der ingenting kan uträttas, der äfven den varmaste fosterlandskärlek ingenting annat bar att beställa än bringa sig sjelf till offer åt falska gudar, då må man upphöra att undra öfver svårigheten för konungen att finna rådgifvare bland kunnige, erfarne och allmänt aktade män. Tag ibland majoriteten, säger allas vår farbror Handelstidningen. Men denna tidning, som annars nu för tiden delar ut goda råd i en ledare om dagen, har dock försigtigtvis undvikit att kompromettera sig med något förslag i förevarande hänseende. Både redbarhet och allmän aktning torde finnas hos pluraliteten bland vår allmoge; men kunnighet och erfarenhet, i den grad som här erfordras, deremot icke. Under sådana förhåltanden skulle det ej förvåna om den nya konseljen ännu någon vecka läte vänta på sig. I norska Morgenbladet skriives frän Stockholm: sDen nu teängna ministeren egde bland tio medlemmar blott fyra adelsmän, och de öfriga gex — om man ens ho3 de förstnämnde skulle förutsätta andra tendenser, hvilket dock ej var fallet — tillhörde den upplysta klass af folket, som arbetar för framsteg och en fri samfundsordning utan sjelfrådighet. Den stod obetingadt genom hela sin karakter närmare medelklassen än någon af våra föregående ministerer, och den var till sina grundsatser en fortsättning i samma riktning af det eller, kanska rättare, de föregående De Geerska ministörerna, och det var ej fritt för att ju ej en och annan bland dess medlemmar betraktades med mindre blida ögon af Första kammaren just i följd af dess egenskap af att vara borgerliga och vara för mycket novi homines. Samma anledning, som gjorde dem mindre behagliga i Första kammaren, borde då hafva förskaffat dem så mycket vänligare tillmötesgående i Audra kammaren, men icke förthy lät denna kammare dem falla. Personlig ärelystnad kos några, särskilta: beräkningar hos andra samt okunnighet om de blifvande följderna hos den stora mängden ha samverkat till detta bedröfliga resultat, Irigsministern Abelin som år 1867 avancerade till chef för Norra skånska infanteriregementet och som nästan omedelbart derefter blef chef för landtförsvarsdepartementet, har åtskilliga motståndare bland de högre militärerna, men bland folk i allmänhet och ej minst vid det regemente, hvars chef han är, har han genom sina kunskaper, sin rättsinnighet och sin tillgänglighet gjort sig aktad och omtyckt. Det skulle derför ej heller förundra oss, om han, när de blifvande ministrarne snart blifva ledsna på riksdagens nycker, åter kallas in i statsrådet. Tidens riktning är nemligen sådan att den högre militärismen, om man får begagna ett sådant uttryck, ej i ock för sig kan berättiga till pars vid konungens rådsbord. Den måste vara förenad med en sanr uppfattning af medborgerligheten, en känsla som sympatiserar med och framkallar sympati hos den stora kretsen af ickemilitärer.