Tidning för Falu län oeh stad uttalar sig i en artikel på töljande sätt; För vår del beklaga vi djupt förlusten af en ministår, hvars alla personer i fullt och rättvist mått åtnjöto landets aktning och förtroende. Särskildt hälla vi före att nationen åtminstone nu mås ste erkänna sin tacksamhetsskuld till den afgångne krigsministern, hvars i ganning storartade arbete och ihärdiga bemödande att på de af riksdagen sjelf, gång efter annan, angifna grunderna or våra försvarskrafter på ett sätt, som vore på 1 gång tidsenligt och ådragande folket den minsta bördan, sannerligen varit värda ett bättre erkännande än det Adra kammaret med sitt, lindrigast sagdt, ogrannlaga klandervotum låtit komma honom till del. Ånsvaret för att svenska folket i denna stund gentemot utlandet står nära nog förövarslögt — en ställning, som icke kan vara synherligeh egpad att bibehålla öss i det apteenda hos andra folk, som vj bort e ega, älven derföre att vi fått detta Bom ett arf af våra fäder — drabbar således icke honom, utan dem, som numera temligen otvetydigt lagt i dagen al de af helg försvarsfrågan i själ och bjerta velat ingenting alls. Hade så icke varit fallet, hade de väl bort lemna qvar en möjlighet till frågans lösning, åtminstone på den grund de sjelfva vid förra riksdagen derför utstakat, — Men vi finna icke, att så i minsta mån varit förhållandet. Hur som helst, kor, efter vårt förmenande, den afgångna ministörön handjat både kjokt ogh konstitutionelt riktigt att nu sämtligen afgä, bevekelsegrunderna må ara att söka på gemensamhetens, känslang elle missbelåtonhetens område. Vi anse, att det kraf: tiga understöd, krigsministern vid förra riksdagen erhöll från alla sina kolleger, enramt för sig var tillräckligt att dem emellan befästa en solidaritet, som måste leda till hvad som nu skett. Den frågan: hur skall det nu bli? — en fråga, som hvar och en med känsla för sitt fosterlands framtid oxojiigs för gig — lemnar ännu ingen möjlighet till ett kl tt övh afgörande svar. Men vi koppas och förmoda, att den fosteörlåndskt sinnade