Aftonbladet – 14 oktober 1871, sida 2

Balzie var alldeles icke nöjd med detta slut. Han fann att tvekampen, sjelfmordet genom en annans hand, icke voro nog mativerade. när gretven intet visste om herr von K:s plötsvga död i hans makag rum och härom kunde nan ju icke ha fått reda på, om icke möjligtvis polisprefekten, Vidocq, eiler kammarjungf:un Honoriz2 sqvallrat ur skolan. Då Vidoeq på det bestämdaste försäkrade motsatsen, ville Balzac alldeles icke medge att det berömmet kunde tilldelas berättelsen, att vara en fullständigt afrundad historia ur det verkliga lifvet, sådan som hans beryktade gäst hsds utlofvat den. Vidoeq såg sig till en del bedragen i sin förhoppniog om ett odeladt bifall och protesterade emot, att han skulle ha förpligtat sig till att lemna något litterärt follkomligt. Så etor hado aldrig hans äregirighet varit. Jag har rå ett helt annat sätt kommit på denna gamla historisp, tillade han. Fag inser mycket väl, att jag måste förklara mig nogare. För att komma hitut, tog jag i Montaborgatan, hvarest jag kade förrättningar, en fiacre. Hvem igenkände jag i kusken, då jag steg i vagnen? En kusk från Pontneuf? Just han, hr de Balzac. Det var en märkvärdig träfff, Alldeles inte! Kuskar blifva sällan öfverstar. De dö som kuskar. Min t. ex har blifvit en smula äldre, men när jag fick syn på honom återkallade han i mitt minne något, som jag för Jängesedan glömt bort. på tillfället erbjöd sig, fick jag det infallet, att