Aftonbladet – 12 oktober 1871, sida 2

denna tiden, borde ha haft mycket svårt att se något. Då jag var färdig med mitt förehafvande, gick jag bort till vagnen. Jag såg nu frontimmerna anlända; de hade knappt krafter qvar att släpa sig fram; jag och min bjelpare måste nästan lyfta dem upp i vagnen — och hvilken stum! förskräckelse stod icke målad i deras ansigten! Hvilks förvirrade blickar, då de kommo in!... De sågo icke mer det, de lemnat der. Ni ansvarar mig för, sade grefvinnan till mig, i det hon krampaktigt fattade mig i armen, då jag stängde igen vagnsdörren, ni ansvarar mig för att han inte lider någon misshandling. Jag har svurit på, madame, att herr v. K. inom en timma skall vara i sin säng, och jag häller mitt ord. Jag tog afsked och slog med flit igen vagnsdörren så bårdt som möjligt, men kusken vaknade likväl icke dervid; jag måste först ruska honom rätt dugtigt och skrika honom i örat. Då jag derpå sade den ännu med sömnen kämpande kasken, att fruntimmerna väntat en qvarts timmas tid på honom, fattade ban hastigt tyglarna och frågade, hvarthän han skulle köra. Naturligtvis till hotellet i Bellechassgatau Som en blixt for vagnen sin väg. Stenbron försvann under hästhotvarne; några minnter till — och allt var tyst. Utan att spilla någon tid, gick polisinspektören och jag till det mörka stället vid quaien, hvarest jag hade ställt upp hr v. K.; gsnom förenade gemensamma krafier fingo vi bket på benen, i det vi togo det en under hvardera armen. Ehburu min bjelpare var lika stark som jag, måste vi dock använda hela vår kraft, för att det inte skulla slinte oss ur händerna, Gående på detta oheqväma gätt, sökte vi uppnå Pont-neuf. Med flit