Aftonbladet – 12 oktober 1871, sida 2

vista bisättniogsceromonien i Magdalenakyrkan. Hon hade lätt kunnat undskylla sig, men klokheten fordrade detta steg, äfven om det ekulie kosta henne lifvet. Under två långa timmar, hvilka förekomma henne som tvenne evigheter, öfvervar hon bisättningsceremorien öfver den älskade; som läg framför henne på katafalken; utan tårear, utan suckar, utan att väga bedja vid bars bår och utan att töras ge honom ett afsked med i grafven, satt hon der. Hon var dömd till det grymma straffet, att sa sig likgiltig, och det högtidliga lugv, n mäste påtaga sig, var för henne värre än om man lagt henne på pinbänken, Himlen straffade henne redan grymt derigsnom, att den förbjöd henne utgjuta sina tårar. Denna tlidakehållna täreflod förgiftade hen2e3 bjerta. Hon återvända till sitt hotell för att aldrig mer lemna det. Smärtan öfvergick till melankoli och melankolien till tvinsot. Derpä infann sig sjukdomen och 4 den läkarae, som gaf den ett grekiskt mn, jag tror da kalla den hjerthypertrofi. isrerlisen var hjertst sjokt, det är sannt, men sjukdomen hette kärlek. Den stackars gretvinnan hade lefvat för kärlek och för den dog hon. s Före sin död ordnade hon i tycthet alla sina angelägenbeter; keammarfrun, den trogna Honorine, bjalpte till med den henne egna klokheten. Caron, polisprefektens dörrvaktare, fick en ansenlig summa i reda penningar såsom godtgörels2 för den pension, som grefvivnan numera icka kunde anordna för honom. Honorine blef icke heller bor glömd; hona behöfde icke tjena längre och lefver nu, efter att hafva dragit sig tillbaka, vid Vilvorde på en vacker egandom, som kon köpt sig. Också jag blef ihågkommen; genom Honorine fick jag denna vackra ring, som jag