Aftonbladet – 11 oktober 1871, sida 3

tr Rn RR rt rn ka AR RR EO IUTERR ORT ATARS -I man iske gjort sig förvissad att denna likhet bjär något väsentligt och verkligt. Det kan eljest -I mycket lätt vid inträdet på den nya banan inträffa -Jatt man af det gamla bibehållit så föga, att hela I byggnaden remnar och kanske ramlar. Man måste i säledes nu tillse om den föreslagna regleringen är rättvis såväl i hvad den afser rotehållaren som hvad angår soldaten, samt om den är nödvändig och nyttig i och för utvecklingen af den indelta armån. I fall regleringen skall vara tillfredsställande både för rotehållare och soldat, så bör den naturligtvis icke gifva anledning till några klagomål, men det torde här vara fallet att klagomålen skuile blifva talrikare än förut. En del af rust;J och rotehållarne skulle komma att vinna på regle: ringen, en annan icke, el!er göra förlust derpå. De senare komme snart att anställa jemförelser och klaga. Resultatet blefve, attstaten nödgades lemna dem ersättning för att sätta dem i samma förhållanden som de öfriga. Men denna reglering skulle äfven medföra andra bekymmersamma förhållanden, enär den ikläder indelningsverket en form, jsom den icke egt, men framställer denna form så: som varande densamma som förut. Saken är nemligen, att gcoldatens ställning blir så rubbad, att I den inträder i ett nytt skede. Han skulle nemliyen komma i ännu sämre förhållanden än förut i T afseende på sin utkomst. Så skulle hån erhålla en vida mera inskränkt jordrymd än han förut hade. Han finge visserligen sitt fåbus, men kunde ej i detsamma insätta något för hushållet nyttigt kreatur, då han icke komme att få tillgång på foder att vinteroch sommarföda det med. För att afbjelpa detta, måste soldateh, om man eljest skall kunna hoppas att erhålla sådana som äro dugliga, kunna uppdrifva gin penvingtillgång; men detta måste ske på statsverkets bekostnad. Hvarest skall för öfrigt gränsen sättas för de erforderliga tillskotten? De uppgå redan nu, enligt beräkning, till omkring en million, men troligen skulle icke tens detta räcka till. Soldatens ställning blefve lätven i ett annat afseende väsentligen förändrad. .) Det heter nemligen, att han skulle i och för öf I ningar komma att stå mera till befälets förfo.j gande, enär han oftare vore i tillfälle att lemna T ein jordtorfva, men huru skulle då förhållandena T gestalta sig med hans hemmavarande? Om goldaten får ett hem, måste han naturligtvis, ha någon som kan tillse detsamma, besörja om matlagningen; biträda honom vid anskaffande af klädesperseålar 0. 8. v. Detta gör nödvändigt för honom att söka sig-en maka, och det finneg icke någon lag som förbjuder soldaten att gifta sig, Blir han. då oftare dragen från sitt hem, så återfaller det på maka och hem att uppehålla sig sjelfva; men det är ganska tvifvelaktigt, om de endast med tillbjelp af soldatens lön skola förmå detta och kunna anskaffa vedbrand, matvaror m. m. Tal. trodde derför att det vore fråga om, huruvida icke soldatens I ställning inom samhället verkligen komme att blifva försämrad och på samma gång för samhället farlig: En ganska vigtig omständighet är den, huruvi icke rotehållare skulle blifva mera betungade genom de ökade öfningarne, än de nu äro, emedan I det blefve de som finge sköta om hans hem under den förlängda bortovaron. Bäst vore det derför, om öfningarne till största delen pålades soldaten under en tid, då han vore fri från de band, som fästade honom vid joråtorfvan, således under hans första tjensteår, innan han ännu gift sig eller kan ske tillträdt torpet. Beträffande denna del af frågan, trodde tal. för öfrigt, att det icke låg något ) hinder i vägen för utbildning af soldaten äfven 1 med bibehållande af indelningsverket, sådant det i nu befinner sig. I En vigtig omständighet vore, att K. M:ts förslag skulle medföra stora utgifter, som årligen komme att tungt inverka på budgeten och inverka på de öfriga anslagen för fjerde hufvudtiteln. Detta förhållande kan och bör icke förbises, så mycket mindre som de årligen återkommande utgifterna säkerligen skulle väcka ovilja. Å andra sidap vore det fara värdt, att just eftergifter till så stort belopp, som de, hvilka af det ifrågavarande förslaget beviljades rustoch rotehållare, sedermera skulle komma att medföra ännu större eftergifter, hvilket i talarens ögon vore ett mycket vigtigt skäl mot det kungl. förslaget, och omsorgen om statens tillgångar borde göra det nödvändigt att se sig väl före. Det har blifvit taladt om och skulle kunna inträffa, att venska folket icke vidare ville behålla indeiningsverket, utan funne sig ega nog kraft och styrka, nog folk och penningar för att införa konskriptionssystemet och på grundvalen af detsamma bilda en arm; men innan, den tiden kommer, bör man med stor varsamhet förfara med hvad man eger. Man har såsom skäl för: en reglering anfört nödvändigheten att ställa rust-och rotehållare tillfreds, enär mån för deras skull icke kunde af j soldaten begära mer är ett visst mått af öfningar. I Men det vore en stor svårighet att atgöra hura gränsen. för rustoch rotehållarnes skyldighet att ålla soldaten tillgänglig skulle läggas. Ha vi uppnått denna gräns eller ha vi öfverskridit densamma? Vid 1856 års riksdag blefvo öfningarne betydligt utsträckta från hvad de förut varit. Man hade dessförinnan nödgats exercera rekryterna tre år efter hvarandra, och befälsmötena varade icke längre än ätta dagar. Beslutet om den för.) längda öfningstiden väckte intet annat uppseende än att soldaten första året tyckte det mötena voro I väl långa. Icke heller rotehållarne hade något att j anmärka mot den utsträckta öfningen. Om man Inu komme att ännu mera förlänga vapenöfningarne, så kunde man visserligen icke vänta att icke missi nöje skulle förspörjas men om man år 1856 hade ( ställt sig på samma ståndpunkt som man nu intagit, så hade vid det tillfället skäl förefunnits till ännu större eftergifter. . Det finnes personer som anse att indelningsverket bör bringas tillbaka till de kontrakter som Carl XI uppgjorde. Dessa förbise att derefter utI färdades särskilda författningar om denna sak, och ehuru under Carl XII:s tid icke större egorymd än den af K. M:t nu föreslagna var bestämd, I så ansägs dock foder och bete såsom följande af (sig sjelf, enär rotehållaren sjelf hade öfverflöd Iderpå. Om deremot nu reglering komme att ske .j så skulle det gå såsom en ledamot af utskyrtet yttrade, att nemligen man inkallade ep andtmäj tare, för att få de lagliga gränserra bestämda. , hvarefter man icke alls komme att befatta sig med soldaten. Något annat hozde man icke heller påräkna att rotehällaren skulle göra. l Då tal. redan förut tttryckt sin åsigt i förelig, gande fråga, så bade han icke trott sig böra, anI gående utskottsmajoritetena mening göra annat än tillkännagifva, att ban icke delade ensamma. Ej j heller hade han ansett gig böra betunga betänkandet med de skäl som föranledt honom att icke gilla de motiv hvilka blifvit af utskottet anförda, emedan man icke tycker om att läsa långa reservationer. Detta hade äfven varit orsaken hvarför ital. icke betonat sitt lifliga och stora ogillande af den punkt i betänkandet på hvilken grefve Hamilton syftat. Tal. vore varmt öfvertygad om, och kände fullkomligt det nit, den möda och fosterlandskärlek, som hr chefen för landtförsvarsdepartementet nedlagt i alla sina arbeten, och hoppades jatt ingen af kammarens ledamöter rmåtte migstänka, att han icke derutinnan uttalade gin upp riktigaste mening, då han likväl nu måste, såsom följd af. hvad-han anfört, sluta med att förklara det han deltog i majoritetens hemställan om att det kongl. förslaget icke måtte af kammaren antagas. Petr6, hvars föredrag icke från den sidas läktaren, der referenten betänn sig, kundetillräc ligt tydligt uppfattas för att kunna här mera u: förligt återgifvas, yrkade bifall till K. M:ts för slag. Medeisiffran gillades af tal., som framhöll att det ej skulle dröja långe indan på alla ställen den aflöning, som för närvarande utginge till sol daten, stege till 100 rår och -att således i sjelfva , verket ingen komme att drabbas af förhöjning i de afgifter redan nu åläge honom. Tal. bemötte för öfrigt de flesta af de skäl, som blifvit mot K. M:ta proposition framdragna. (Forts. följer.) Rättelse.