Aftonbladet – 11 oktober 1871, sida 2

undslapp heene, då hon betraktade sin matmoders vagn: Han geofver, Jag sade derför till min ledsagsre, ait ifall kusken icke Bof, blef förhållandet i någon mån ett annat — då blefvo saken rågot svårare. I sådant fall måste man se att få tag i ett annat medel, än det påtänkta. Vi stodo nu aila fyra i polisprefektens gård, de två fräntimren, jag och min medhbjelvare. Jag ansåg för bäst, att grefvinnan med kammartrun icke gick vidare. Jag anmodade dem derför att gå in i portvaktarelägenheten, vänta: på oss der och icke blifva rädda, om vi icke kommo så snart tillbaka, som de sjelfva och vi skulle. kunna önska. I alla menskliga förhållanden spelar det obekanta en mycket stor roll. Det obekanta för mig och min hjelpare var ännu den vigtiga frågan: Sofver kusken eller är hat vaken? Vi lemnade nu damerna och gingo ned Jerusalems-gatan, längs med Quai des Orfövres. Några steg från den lila Nazsrethsgränden, söm utmynnarinämnde gata, bragte en obehaglig öfverraskniog 0ss att stanna. Vi hörde en sång, söm den tiden var myeket omtyckt, men som nu nästan är glömd, änskönt jag aldrig i mitt lif skall kunna glömma den. Jag minnes änvu den.vers, jag hörde: Toi qui connais les Hussards de la Garde Connais-tu pas le trombole du regiment? Sö air aimable quand il vous regardel h bien, ma måre, il etait mon amant. Rösten kom från Quai des Orfövres, tn gefärligen från det ställe, der vagnen höll, Att kosken skulle vaknas, var påfallande, och hvad var då att göra? Ifall jag gått in på ett förslag af min bjolpare, söm ville nyttja våldsamms rått och steg, så skulle denne ha-smugit sig till vagnen och på-de indiske sThugs, vis ö at kusken. (Forts)