Aftonbladet – 11 oktober 1871, sida 2

ifall jag skulle utföra min plan och få ett godt slut på saken. Att morgongryningen skulle öfverraska mig fruktade jag icke; men för en fruktan kunde jag icke rätt frigöra mig, hvilken jag likväl aktade mig att delgifva grefvinnan eller RA för att icke störa den oändliga tillfredsställelse som jag ingifvit dem. Jag gick. före grefvinnan ut, låste upp dörren för att antyda, att vi intet mera hade att göra i prefektens kabinett, utan att skådeplatsen för våre handlingar nu var förlagd till gaten: Tillika med henne lemnade jag nu prefekten8 kabinett, och medan vi gingo genom förmaket, sade bon sakta till Caron, som väntade på henne met ett ljus i handen: Jag skall inte glömma er — det blir vid hvad jag lofvat er.. Vi gingo tillsammans utför stora trappan, som förertill prefekturen. Der den gör en krökning, stannade jag för att öppna dörren till afklädningsrummet, hvarest jag låtit grefs vionars kammarfru stanna. Glad som en fånge, den man skänker friheten, ilade hon sin berrskarinna till mötes, som icke blef mindre glad att återse henre, och yttrade, i det hon stödda sig på hennes arm: Honorine! Ailt går bra, men lemna mig inte, ty vi äro ännu icke fullt färdiga. Under det damerna gingo, före mig utför trappan, gaf jag en af mina fiffigasteins ektörer, som satt. vid kakelugnen; ett tecken, Han reste på sig, knackade ur sin pipa, tog kappa, hatt och sin blyinlagda käpp samt följde mig. I största korthet omta ade jag för honom allt, som var nödvändigt för hot nom ett veta. Derpå tillade jag: Så måste vi göra, ifall grefvinnans kusk ännu sofver. Jag hade vid anläggningen af min plan icke glömt det yttrande åf kamniärfrun, söm