Aftonbladet – 10 oktober 1871, sida 2

e särskilda ländernas parlamenter skulle ernå ida bättre resultater än genom våldsamma revoationer. En belgisk delegerad ville allsicke motäga denna årigt, men trodde dock, att om arbearne i Belgien hade rösträtt — hvilket de icke a — och kunde få in någon af de sina i kamnaren, skulle denne der icke kunna göra sig hörd. in annan belgier tillade, att kammaren i Belgien tädse motsatt sig rösträttens utvidgning just för tt icke Internationale skulle få öfvervigten vid rommunalvalen och slutligen vid kammarvalen. Nu uttalade sig Karl Marx i denna fråga. Att rbetarne hållit sig på afstånd, yttrade han, hade Frankrike visserligen framkallat den 4 Septemver inen äfven den till större delen af bonapartiter och spioner sammansatta centralkomit6a. Geom denna arbetsklassens tillbakadragenhet hade Favre, Gambetta och konsorter kommit till maken. Politisk makt kan endast och allenast erhålas genom politisk agitation. Genom en sådan har len engelska arbetaren eröfrat sina fabrikslagar, hvaremot Frankrike måste göra en blodig revolu jon innan det år 1848 kunde tillkämpa sig lagen om tolf timmars arbetstid, hvilken för öfrigt efter revolutionens afslutande genast åter afskaffades. I England, der arbetaren tager del i politiken, har aldrig någon eftergift, som han en gång tillkämpat sig, åter kunnat fråntagas honom. Derför ansåg han det i hög grad vigtigt att få in rätt många arbetare i de olika ländernas riksförsamlingar. De äro der så mycket mera på sin plats, som arbetsklascen i alla tider och öfverallt blifvit angripen och undertryckt. Väntandet på den ytterstastunden, d. v. 8. på en kris eller en revolution, kan redan derför icke leda till målet, att det i sådant fall i regeln är en del af de styrande klasserna, som gör opposition mot regeringen, och en kris af detta slag vanligen icke betyder någonting annat än att den hittills bestående regeringen ersättes genom ännu sämre. Hittills har tyngdpunkten för all politisk makt legat i händerna på kapitalisterna och jordegarne, hvilka låtit sig angelaget vara att undertrycka arbetsklassen. Mot denna politiska kon bination måste man förklara ett politiskt krig. Ty kapitalet och jordegendomen äro de våpen, som användas mot folket. Emot dessa måste derför folket kämpa, och detta kan det med framgång göra endast derigenom, att det sjelft eröfrar en politisk makt. N Detta tal gaf utslaget, och det beslötg, att Internationale för framtiden skall omedelbart göra sig gällande inom politiken (d. v. s. i godt såväl som 1 ondt kasta sitt inflytande i vågskålen). Konferensen, som fortgått i nio dagar, afsluta des med en gemensam bankett,