Aftonbladet – 7 oktober 1871, sida 3

Berättelse om Blekinge folkhögskola halfåret 1869—70. . (Slut från gårdagsbl.) Några gånger hafva äfven föredrag, beräknade för en större allmänhet, vid folkhögskolan blifvit hållna, men då detta icke närmast var skolans syftemål och intresset för desamma i den ort, der skolan varit förlagd, synbarligen icke varit stort, så ansåg man lämpligast att låta dem blifva så få som möjligt. Man torde nu må hända fråga: hvad har skolan uträttat och till hvilka resultat har man kommit? Svaret på första frågan ges bäst ute i lifvet åt den, som är i tillfälle att göra iakttagelser öfver de ynglingar, som med något allvar och någon uppmärksamhet deltagit i skolans arbeten. Så mycket torde dock kunna sägas: Ingen af de ynglingar, som skolan emottagit och som äfven sjelfva velat gå framåt, har hon lemnat alldeles oförändrad. En säkrare och rodigare uppfattning, mera vana och förmåga att sjelfve tänka, mera stadga och skick äfven i det yttre uppförandet: det har hvar och en, som sjelf varit ögonvitne, obestridligen kuunat iakttaga. Bristande håg för arbete eller olust för landtmannens yrke har skolan, såvidt det varit möjligt att utröna, icke gifvit någon. Deremot har hon väl hos några förhöjt lusten till det yrke de valt; hon har fästat deras uppmärksamhet vid den ära och den välsignelse, som följer allt troget och redbart arbete; hon har visat dem, att landtmannens yrke innebär ett civilisationsarbete lika vigtigt som något annat, ja, att det är en grundförutsättning för all mensklig bildning Huruvida folkhögskolan äfven lyckats i sitt bemödande att inverka förädlande på ynglingarnes syfte och karakter, är svårare att utröna; men ett och annat tecken har dock talat för, att det icke helt och bållet mfastrekate, Så mycket är åtminstone visst, att halfbildningens olater, öfvermod och inbiskhet, icke medvetet af skolan blifvit uppammade. De få iakttagelser, som ännu kunnat söras, tala också för, att den anda af enkelhet, kamrätlighet och anspråkslöshet, som höfves bildlingssökande ynglingar af alla stånd och yrken, ner och mer, ju närmare man kommit slutet, viat sig mäktig att göra lifvet vid folkhögskolan ör lärjungarne angenämt och oförgätligt. Den rerkliga tillgifvenhet, som skolan af de allra flesta land sina lärjungar tillvunnit sig, är också en Gen för, att dess arbete icke varit alldeles förJÄfves.