Aftonbladet – 7 oktober 1871, sida 2

uppspärrade ögon. Audtligen gaf han med sig. Hucn skuila man också kunna motstå en sådan fresteis:? 20,000 francs i diamanter och perlor. Han gick in i prefektens sofrum, hvarest danne låg i sin bästa sömu. Oaron, som önskede-undgå stt direkt väcka honom, sköt stolarne fram och åter samt hostade, äpnu en gång sköt han stolarne, han hostede starkare; prefekten öprnade icke ögonen. Aadiligen vågade han väcka den förste magistratspersonen i Paris, genom att ropa hans nemn, elit ytterst farligt, men säkert medel ait bastigt ercå det övskare: en tillika fruktade målet. Pretekten vaknade verkligen genast, men såg dervid mycket vred efter den, som så djarft vågat störa hansnsttro, Änskört Caron, som gaxmal rotdat, hade gjort alla fälttågen med i norden, smälte ban dock ibop som en snö en skål va mt vatten. Han försvann i sig ejalf, han blef tillintetgjord och för et ögonblick existerade det igen Caron. . Då han åter vågade att komma sig före en smuia till sig sjalf, hörde han från den i sängen 2e röljande o-dström: Slyngel, åsn:! ba inte befallt er att inte komma in i mitt rum före klockan 8 på morgonen! Men det är eo dam,, mumlade den olyckliga dörrvakten, som, trots förskräckelsen, tänkte på perlorna och diamanterna, hvilka utöfvade sin trollmakt ännn på andra sidan muren... der är en dam... Hvad, en daim?... Hvad vill damen? Hon hår da mest tviogande skäl till att tala med polisprefekten. En dam, på denua ud Ochidetta väder! Hvad är det tör en löjlig mystifikation? Och det har ni låtit inbilla er! Gå ni fan i våld. Damen påstod så bestämdt, att hon kände er, herr prefekt, att j:g inte vågade afvisa henne.