Aftonbladet – 6 oktober 1871, sida 3

MUSIK. De af ryktet högt prisade artisterna fröken Aglåja Orgeni samt hrr August Wilhelmj och Rafael Joseffy gåtvo i går sia första konsert i stora börssalen och välkomnades at en vald publik med det entusiastiska bifall, som med rätta tillkommer virtuoser af högsta rang. Hr Wiihelmj är helt enkelt en stor artist, mäktig af den renaste inspiration och oförhindrad att hel och hållen öfverlemna sig deråt, enär svårigheter och tvång tydligen för honom uppbört att existera. Paganinis konsert, som hviwlar af faror och försåt, gaf honom emellertid rådrum att snart sagdt utplåna intrycket af en utomordentlig teknik genom den genialitet hvarmed han tolkade den originella tondiktens ädiaste partier, och likväl framkallade han ännu större hänförelse genom sitt föredrag af tvenne jemförelsevis lävgt mer anspråkslösa nummer, en på violinmusikens område af honom omplanterad Nocturne af Chopin samt Schumanns poesirika Abendlied. I styrka och bredd täflar hans ton med Laubs och härtill sällade sig en ungdomlig friskhet, som till den herrligaste sång adlade tonerna från hans sköna instrument. Fröken Orgåni bländade åbörarne med de första takterna af Agathas aria ur Friskytten, hvilka tilläto henve allt från början göra gällande en synnerligt mjak, sammetslen och klangfull stämma samt en förträfflig mezza di voce, hvilken. förblef den: egenskap hos hennes tekniska mästerskap, som under konserten3 fortgång företrädesvis framstod. Hennes koloratur var understandom glänsande, men vitnade här och hvar om mindre god disposition. I den berömda Näktergalsvisan af Alabieff uppenbarade bon en djupare musikalisk stämning och hennes herrliga röst utvecklade i detta nummer hela sin naturliga fägring och konstoärliga utbildning. Ea vårsing af Gounod föredrogs af sångerskan graciöst och okonstladt. Hr Joseffy, en ung pianist i Tausigs stil, påminve i alla afseenden om sin mästare, som ännu hos oss är ifrisk erxinring. Gedigenhet, kraft, elegans blet allt efter ämnets fordringsr och skaplynne det utmärkande draget hos hans prestationer. I Bachs fuga anslog synnerligen den imponerande värdighet, hvarmed han lät temat första gången framträda. Campaneilan och tarantellan af Liszt blefvo follkomligt lyckligt utförda mirakler, det förra jntressant äfven genom den oändligt fina och behagliga touchen, Det präktiga instrumentet tog också sin del i exekutörens triumf. De tre konstnärerna hyllades med stormande bifall och Schumanns Åbendiied likasom Aiabieffs visa måste gifvas da capo. Ackompanjemanget lemnade — särdeles hvad beträffar Paganinis konsert och Friskyttsarian — åtskilligt öfrigt att önska. Vid sin nästa och sista konsert, som icke gifves om söndag, utan först måndagen, skola de utmärkta artisterna säkerligen erhålla ett mera tahikt auditorium. Att detskall blifva lika tacksamt och animeradt som gårdagens derför är deras storartade talang en fullgod borgen. ee a a Ert et nn