Aftonbladet – 6 oktober 1871, sida 2

; verkliga lifvet, verkligen färdig och afslutad alldeles som en roman. Natten till. den 24 Dec. 1834 befann jag mig på pplisprefektoren. Klockan slog 1, di Jag bakom de immiga fönstren på dörren til vårt rum, förbi hvilket trappan till preiektens kabinett gick, såg två skuggor skymt förbi, dem jag antog vara fruntimmer. Jag reste mig upp och såg att min förmodan var riktig; jag öppnade derför dörren och frågade, hvarthän de ämnade sig. Damen svarade mig torrt utan att se på mig och utan att stanna, stt de ville tala med prefekten. Jag säger damen, ty det varlätt att se, det den andra, som följde henne, var hennes kammarfru eller sällskapsdam. Denna bar en svart silkeskjol; af hennes hatt utan sjädrar och band, och i allmänhet på sättet, hvarpå hon kastat schalsn omkring skuldrorna, såg manstraxt att hon verkligen var kammarfrö. Den första behötde icke bafva varit klädd i balkostym för att man skulle kunna ge, att hon var herrskarinna. Denna baldrägt intresserade mig dock företrädesvis. Hvad ville en balklädd och dertill på ett så groteskt vis otstyrd dam hos prefekten en timma efter midnatt? Blommorna voro som af en händelse fästade i håret och detta sjelft såg ot som det knappt varit utredt; under den öda sminken (ty hon hade sminkat sig oaktadt bon var ung och utmärkt skön märktos en likblekhet. Hvad som förekom mig ännu besynnprligara än denna balparyr hos detta uppevbarligen af den djupaste förtvifan angripva fruntimmer, och hvad som på let tydligaste bar prägel af vanvett eller af n mig för tillfället då icke förklarlig sinresrörelse var, att hon på den ena foten hade n svart stöfvel och på den andra en sko af vart atlas, Jag ämnade just svara henne,