Odlarn, som i djupa leder Strör sitt korn i mulen neder, At sin höst en skörd bereder. Om hans vår än nöts dervid. Men hvad lärarns helga ifver Odlar och till mognad drifver År ej hans. Sitt allt han gifrer Åt ett lån blott för en tid. Fozeln, när hans uvge manar, Fritt kring hela rymden spanar Och får samla hvar hano anar Att en skärf vår Herre lagt. Lärarn nödgad är att dröja, Kaappast halft sin konskap röja — Med en tufva blott sig nöja Är än fältet i hans makt. Slösar solen ljus på ängen, Ser hon ock från björkens kängen Och från grörsa blomstersängen Hur det knoppas och slår ut. Men åt lärarn småler ingen. Den ban kärast bar i riogen Ser i den hen sloka vingen, Glad dess mer vid timmens slut. Tron likväl att högt oss gläder Hvarje dag — I skolans fåder — När er enkla storhet träder Fram som denna högtidsstund! Tack för allt, hog oss I letea Fram åt ljuset, menskligheten, Tack dock främst för tacksamheten, Som I sån på bjertats grund: