Hvarje dag — 1 skolans fåder — När er enkla storhet träder Fram som denna högtidsstund! Tack för allt, hos oss I letea Fram åt ljuset, menskligheten, Tack dock främst för tacksamheten, Som I sån på bjertats grund: RIKSDAGEN Första karmaren. Måndagen den 2 Oktober. Då K. M:ts förslog till värnepligtslag och till förändrade bestämmelser angående rust. och rotehålisinrättningen i riket denna dag företogs till behandling begärdes ordet först af frih. af Ugglas, som anmärkte, att i den kungl. propgsitionen försisget till allmän värnepligt förekom först och derefter förslaget till förordning rörande rustoch rotebållsinrättningen, men att utskottet af för tal. okänd asledning omkastat denna ordning. Det föreföll emellertid tal. naturligt, att då lsgen om värnepligten utgjorde hufvudsaken, denna skulle komma först, hvarför tal. föreslog, att kammaren måtte börja med sandra punkten af utskottets atlåtände, som rörde ifrågavarande lag, äfvensom att försleget till denna måtte föredrsges purktvis. Frih. De Geer upplyste, att orsaken till detta utskottets förfarande legat deri, att då Andra kammarens majoritet visat sig vid förra riksäagen icke vilja antaga den föreslagna värnepligtslagen med mindre än att indelningeverket upphäfdes eller stora förändringar i detsamma företogec, så hade man förutsett att utskotisledamöterna ur Andra kammaren icke heller hu skuile gå in på ifrågavarande lag. utan att bestimma samma vilkor. Öm vid sådant förhållande värnepligtslagen företagits först inom utskottet och denna genom lottning fått en för ledamöterna ur Första kammaren och deras åsigt olycklig utgång, skulle, då det kungl. förslaget om lindringar i rustoch rotebållares besvär sågota förbehåll bestämde antagande af värnepligtslagen, detta icke kunnat komma under utskottets pröf Isom kammaren fanns dock intet som hindrade antagandet af frih. af Ugglas förslag. Datta förslag bifölls. Vid början af föredragningen anmärkte hr yV. Koch, hvad han redan vid förra riksdagen framhållit, stt man glömt stt i det framlagda förslaget bestämma något angående rekrytering under krigstid. Tal. trodde det vara lämpligast att bestänmtelsen härom komme att stå i förordningen rörande rustoch rotehbållsinrättningev, men fäste uppmärksarcheten på, att om denna icke blefve antagen, så skulle icke någon föreskrift alls angående denna vigtiga säk iörefionas. Grefve Oskar Mörner törklarade, att han vidhöll hvad ban vid förra riksdagen yttrat, nemligen om den silltför långt utsträckta tjenstetiden för de värnepligtige, och ett han fortfarande ansåge landstarmens andra uppbåd obehöfligt. Paragrafefoa 1—16 af förmiaget blefvo derefter uten diskussion godkända. Mot 8 17 anmärkte grefve Oskar Mörner, att bestämmelsen om eu micimilängd för värnepligtigs antagande borde borttagas, evär tal. vore öfvertygad om att den eom vore 5 fot 4 tum lång ofta icke vore mera, utav kanske mindre krigsduglig än den som vore 5 fot 3 tum. Tal. gjorde dosk intet yrkande. Paragrafen bifölls. Likaså 18—21. Mot 8 22 anmärkte grefvs Lagerbörg, att ibestämmelsen om öfvingstiden borde ordet högst förändras till ordet minst. Häruti instämde hr v. Braun. Gretvo af Ugglas avsåg att förstoämnde ord borde utgå utan att dock ersättas af något annat. Er v. Geljer framhöll, att i gådant fall måste öfninogstiden ovilkorligen blifva på dagen den i förslaget bestämda och yrkade bifall till para. grafen Id Denna paragraf blef, liksom de TP pe zodkänd, och var således lagen i sin belhet af kammaren antagen. Grefve C. G. Mörner anhöll att få till protokollet antecknadt, det han icke ansåge denna lag verkställbar, och icke deltagit i kamrnarens derom fattade beslut. Häruti instämde hr Storckenfelt, grefve Posse, br Berg, grefve Hugo Hamilton, hr v. Hofsten och hr Kuylenstierna. Grefve Henning Hamilton aucmärkte, att han stode qvar vid de åsigter han uttalat vid 1869 års riksdag, men att han till följd af det tänkesätt, som vid förl. riksdagg början allmänt omfattades, om att det k. förslaget borde antagas, ansett det vara utan gagn att söka göra sin enskilda åsigt gällande och derför deltagit i utarbetaude af reservanternas förslag om förändrad armborganisstion, hvadan det skulle vara orätt af horom. att söka störta det k. förslaget till värnepligt; men å andra sidan borde man icke vilssleda pågon om gina tänkesätt och talaren ville derför säga, att han trodde det värnepligtens utsträckning skulle komma att framkalla missnöje. Frih. Sprengtporten förklarade det han, utelj ef politiska skäl, bifallit det kungl förslaget. Perefter föredrogs första paragrafen af förerdsvingen om reglering af rustoch rotehållsinrättningen, så lydande: Rotehåliare som, när soldat för roten skall antagas, förbinder sig att till honom utgöra löneförmåner i enlighet rmed hvad i 88 2 och 3 i förordningen stadgas, skall icke derutöfver vara under: kastad några afgifter eller besvär för soldatbållet.s Frih. A. C. Raab som först begärde ordet yttrade att han ej ville uppträda såsom målsman hvarken för utskottets betänkande eller för reservantprnes förslag, utan för en part som tycktes blifva lidande på alla dessa fruktlösa bemödanden att ernå en lägning, nemligen vårt samlal kära fådernegland. Tal, tro:de väl att vi, äfven utan särdeles stora förändringar i det närvarande, skulle vid en fiendes angrepp till slut behålla vår sjelfständighet; men han kunde icke neka till att detta skulle kosta strömmar af blod, om man icke på förhand ville göra några uppoffringar. Tal. hoppades dock att kärleken till frihet och fädernesland skulle vara så vaken och liflig inom svenska bröst, att man fanne sin skyldighet att för landets försvar göra allt. Få länder ega mera frihet och rikare källor till välstånd än vårt land; det behöfves blott att vi njuta friheten med måtta och rätt begagna oss af dessa källor och vi skola vara lugna. Afven vårt insulära läge bidrager till vår förmåga att försvara oss. Men hvad som ingifver bekymmer det är att enighet icke råder i afseende på det försvar vi skulle kunna åstadkomma. Talaren fruktade, att man satte alltför stor tillit till den fred vi nu i 60 år egt. Vi ha lyckligt undgått att deltaga i de krig! som rg tider blifvit förda, till och med det år 1864; men det är omöjligt att vi alltid skola kunne behålla fredens lugn, och man glömmer att med hvarje dag som aflägsnar oss från den tid då vi hade krig, föras vi en dag närmare till den tidpunkt då:krig icke kan undvikas. Man har hört talas om at: vi alltid skulle iakttaga neutralitet, men tal. erinrade om att det städse visat sig omöjligt för svagare makter att få behålla en sådan. Exempel härpå vore Venedig, hvilket blef behandladt som eröfrad stat och slutligen till en del skänktes bort till en alldeles främmande nation, till Österrike; Magdeburg som litade på att det blifvit upptaget i Hanseförbundet och dock fick undergå en förfårande förstörelse, Danmark, hvars adel försummade flottan och som 1657 gick till branten af undergång. Om å ena sidan dylika exempel varna ett land för en alltför stor sorglöshet, så varnade de å andra sidan de enskilde för ett för strängt vidhållande af sina rättigheter. Om den ene också vid en reorganisation af armen skulle få betala litet mera och den andre litet min