Kom, slutom oss i famnen af vår möder; Och våra drömmar blifva unga ock. Mins du hvad flygande och åjerfva planer Emeilan lekarne på Mälarns strand? Fv drömde vi om stjernor och kraschaner, en väl om lagrar af vårt fosterland. Högt må vi än den drömnmens bilder skatta, De blommor kring vår ungdoms tröskel satts Mins du de forna lärare och vänner, Nu af cypresser dolda för vår syn? Till en semester, som ej skiften känner, De kallats hem af Ephorus i skya. Snart vår Anabasis också vi sluta: Ren solen sjunker och vår hjessa böjs. Men våra dagar ännu endast luta, Och solnedgången kanske än fördröjs. Så må en fläkt från flydda der oss lifra Att verklighet åt forna drömmar gifva. .. Soloqvartett och kör. Skilda åldrar nu här blandas: Gråa hår och svarta lockar Kring katedern lärarn ger. I hans bröst en fråga andas, Och det svar, han af oss lockar, Tacksamhetens stämma ger. Aria. Vår tack är tolkad. Fostrarinnan står Med kransen virad omkring klassisk panna. Må vid dess sida Minnets genier stanna, När Hoppet växer skönt i hennes spår. Till Visheten åt unga sinnen bjude Hon samma väg i nya dar allt jemt, Och Tuilii patos än från rostra ljude, Från Tibur klinge gladt Horatii skämt. Till skilda värf från henne ställs vår färd, Men till ett tempel hon för oss sig höjer, Uppå hvars mur i guld och purpur dröjer Ett skimmer än ur ungdorsbjertats verid. Så tror sig stundom seglaren förnimma Vid Leukasg strand, i aftonrodnans sken, Af Sapphoa hjertblod än en purpurstrimma I ådrorna af klippans röda sten. ör. Himlarnas Gud, som verldarne leder, Hägna det templet! Inför Ditt öga Intet är stort, men intet är smått. Säck i de ungas sinnen Dig neder! Vishetens frön blott gro i det höga, Falla, som dagg, från stjernorna blott. Efter afsjuogandet af denna kartate förra del uppträdde i talarestolen prof. Rossander Eter en inledande förk!sriog, hvarföre han, som ej vore vältalare, bli: ödgad at uppträda, sökte tsaleren förklars, huru det kommit sig att en så talrik samliog af isynnerhet de äldre f. d. lärjangarne vore närvarande. Det vore ej blott nyfikenheten för att se, huru de gamle vännerna nu taga sig ut, utan det att de ansågs sig hafva en tacksamhetsskuld att betsla, en pligt, sora borde uppfyllag, äfven under närvarardas omständigbeter, som måste ingifva fosterlandsrännen oro och bekymmer. Liksom allt i den materiella verlden bade sin naturliga grucd, vore der äfven den andliga utvecklingen ne:urlig, Om ej än alltid harm . Hvarje skeda deruti hade sin stor stydelse, och nest den företa uvadomens tid, hvars kakter med lifliga förger skildrades, Båsom sjelf ucg, satte men derpå ej mycket värde: len hknade ädelstecen, mannen i segan ann — vid dsgsljuset sg den värdelös ut ch lyste först när sky gen fallit på. — Lärsrens icflytslse på uugdomens rmoraliska och intellektuella utveckling Ä sfter, hvarjämte uspdrogs sn jem an uppfattoiogen af gymnesi betydelse för cb vu. Med citater ur Rosensteins och J. ). Wallins tal vid ii stiftande beviade talaren, att eti dylikt löroverk då an ägg endast vara till för lyckligt begåtvede raturer och utgöra en först d ör universi ej skule utbilds sig till n eler vetenskapsmän, borde ej träfva dit; och den åsigten gjorde sig länge sällande. det annoriovda; äfven för ist prakti borgaren, landtmanen, vore bildnin ig och erbjödes ock. Jen är dagens föltrop och I1ö: den skail dia folken, åt individerna g kraft och art åt hvarje form at arbete, ingjuta fosterandskärlek och göra oss eniga, starke, Tal åpekade hvilka scm uigårt från Stock wolms gymnasium och visade, att det vanga talet om Stockhomsbarnens underlägenhet vers obefoga attalsdes arm täcksägelse novarsnåde läare vid detta jä KE Efter detta tal afsjöngs kantstens tvenne isia pummer, hvarpå doktor Fslienins åter ppträdde och nedåellade Guds välsigpalse fver gymnasiom, dess lärjanger och dess ramtica verksamhet. Fasten afeluader derefter medelst afsjunpande af psalm, 500 v. 7, i hvilken alla de örsemlade stäends instämde. Vi tro, att ist icke fanbs märga bland de tillstädesvaande, hvilkas öga icke tårades under denna lögtidliga sintaki: Vi ha haft tillfälle att bivista flere jabelester och mångabande fester sf olika slag, nen vi ha häppeligen deltagit i någon, som ned all sin enkelhet varit så gripande geom den klara, flärdfria och ädia anda, som enomgick det hela, och gezom den harmoiska stämning, som synbarligen uppenbarade ig hos alla och enhvar, som i fosten deltogo. ogenticg var blott förm och csremoni; allt ar genomirängdt af fostecs syfte och andenehicgs kal Ena timme efter denna högtidlighets sfsluande ssmiades en stor del af f. d. lärjanarne till en festlig middsgsmåltid i stora örgsalon, till hvi!ken ccklesisstikminiztern, tateradet Wanrnerharg. öfsoratäthållaren NA