Aftonbladet – 5 oktober 1871, sida 2

den, förundr.d gått ut på stora trappan lör att se hvem det var, Ni mäste gå till henne, herr grefve. fort. for pastorn bedjanda och jade henden på de Jengays arm. Pauvre chere dame — Pauvre chere damen — den uttröttade, upprörde lille pastorn gret som ett barn. Gud välsigne honom och alla bjortan, varma som havs! De Jergay gick till vagnen och lyftade Ketty de:ur. Då han bar becne upsför trappan lät bon sitt hoivud hvila mot hans axel, så som det ännu slirig gjort. Han lade hanne på soffan i salongen, men dä han ville gå höll boa honom qvar. Gå iute, Armand — du får inte gå! O, hvad jag har varit dåraktig! Gå inte — jeg uthärdar allt annat, men inte dettal Och nu kom en ström af knappt sammanhängande ord. Det är dålig logik — hertigen sade så. Nej; jag skall aldrig, aldrig göra så mera! Jag väntar visst inte att du skall förlåta mig, för det jag säger att jag älskar dig, men jag gör det! Ack! jag gör dåt! Ja, jag var stolt; det var högned — högmod. Res inte, res inte! Nu är jag ödmjuk och ångerfuit! Jag skall göra allt hvad du önskar, resa eiler :stanna qvar,, sade de Jengsy med bruten stämma. Tala iate vänligt till mis; han kalade mig en tigrinna. Bli? oud, wen lemna mig ej. Jag är inte ond. Jag stennar gerna hos dig; men om dn vill visa att da älskar mag, så försök att vara luga. Jag är lugo; och hon satte sig upp och betraktade houom forskande ett ögonblick. Dergå dolde hon ansigtet i händerna och gret bitterligen. Hvad hade hon väl läst i hans ögon? nack! endast deltagande. Försök ett taga någon hvilas, sade han. sVill du låta mig bära dig till ditt rum?